onsdag 9 november 2011

Kaffepaus i bloggfabriken!


Hej,

Nu har jag inte tid att blogga på ett tag. Har diverse förlossningar att fokusera på och kaffe att dricka. Men jag kommer tillbaka!

Lars

lördag 22 oktober 2011

Hålet

Igår var allt bra så nu måste jag få klaga lite. Allt är fortfarande perfekt förrutom att jag inte kan somna. Gick upp och försökte lägga mig vid kvart över tolv, sen låg jag och vände och vred mig i två timmar innan jag gick ner i köket och skickade iväg några mejl. Och nu sitter jag här och bloggar i kalsongerna.

Mina tankar far iväg och nio gånger av tio är det fruktansvärt jobbigt. En gång av tio gillar jag det -att bara försvinna in i all möjliga tankebanor som kan börja och sluta varsomhelst.

Men inatt började jag fundera på uppfinning jag ska ta patent på. Det så kallade "hålet". Tänk er att ni skär ut en liten box, en liten fyrkant i sängen som ni kan dra ut och sätta tillbaka efter ni använt den. När "boxen" är utdragen så kan ni ligga i hålet med huvudet och titta ner på golvet. Där har ni förberett med en liten lampa och en Ipad, kanske också en liten godisbit. Så att ni slipper gå ner och i köket varje gång ni inte kan sova utan istället kan mejla, läsa min blogg eller you name (rent teoretiskt skulle man också kunna porrsurfa, men det vill jag inte rekommendera) . Att ha ipaden på golvet gör ju så att din partner inte störs av ljuset. Det fungerar som ett massagebord ungefär, med ett hål för ansiktet. OBS hålet kan inte vara i mitten av sängen, utan får vara ganska nära sängkanten mot den kanten där du inte har någon vägg. Annars når du inte med handen att skriva på tangenterna eller att klicka med. OBS glöm ej att läsa detta innan ni gör ett stort jävla hål i sängen! Lycka till!

Nu går jag upp och försöker somna igen, godnatt!

fredag 21 oktober 2011

"Det vet i fåglarna!"

I måndags var Janne på gympa för första gången, det var kul och livsfarligt!

Vi har börjat kolla på Treme nu. Det känns redan, efter tre, fyra avsnitt, som att det kommer bli en fantastiskt resa. Oroar mig redan för vad jag ska ta mig till när sista avsnittet är avverkat. Jannemamman somnade mitt i ett avsnitt nyss och Janne vaknade strax efter. Tog ner honom och lät honom sitta i mitt knä och sova när jag sov färdigt avsnittet. Såg mina två livskamrater sova alldeles bredvid mig och kunde inte låta bli att njuta av min livssituation.

I morse vaknade jag av att Janne kom in och busade med mig. Var utvilad och det var så härligt att se hans nuna det första som hände. Klädde på mig och gick ner, satt på kaffe och kollade mejlen. Janne sprang omkring och lekte i köket.

Fick SMS av Emil Jensen med härliga besked. Jag föreslog att vi skulle träffas nästa helg och så fick det bli. När jag upppdaterade min mejl fick jag reda på, av mitt förlag, att en ny synkdeal var i hamn – i Chile. Inte att jämföras med Spaniendealen, men ändå en skön start på dagen. Den har varit i mitt huvud ganska mycket den senaste veckan. Vi beslöt oss för att fira detta med ett besök på Ronnebykekaben. Så efter Janne förmiddagslur bar det av till Ronneby. Gjorde ett stopp på Mekonomen och beställde en grej till bilen.

Min mormor Lisa är på besök från Kumla (staden, inte fängelset, är lite trött på att alla skämt kring detta, så jag undanber mig). Så vi bestämde oss för att fredagsmyset fick bli hemma hos mina föräldrar. Lisa är 90 år och helt underbar. Hon satt och skrattade åt ”Americas funniest home videos” och det var en glädje att se henne sitta där och skratta. Janne kastade en nallebjörn till henne som hon utan vidare fångade i luften.

Igår var jag förresten hos brorsan och skulle laga bilen. Bilen hade slutat gå på tomgång efter att vi behövt ladda batteriet med startkablar. Bror min uteslöt det ena efter det andra och blev inte riktigt klok på vad som var fel. Det var svinkallt ute och jag höll på att frysa ihjäl. ”Vi går in på och kollar på nätet och kollar vad en begagnad tomgångsregulator kostar” sade brorsan och vi gick in. Vi hittade ingen. Min brorson frågade om han skulle hjälpa mig att plocka ut ett bättre batteri från en annan bil eftersom det jag hade verkade vara värdelöst. Gärna, om du pallar svarade jag. Vi gick ut och han hade bara t-shirt på sig. Jag satt i bilen och gasade medan han gick ut i garaget och skulle hämta en skruvmejsel. Det skulle ta 30 sekunder sa han. Efter några minuter kunde jag släppa gasen försiktigt och gå in och hjälpa honom. När jag kom in i garaget hörde jag honom skrika ”Rövhål!”. Han hade inte märkt att jag kommit in han såg förvånat på mig när jag började skratta. Han skrattade lite generat med mig. De har ett stort fint garage med alla möjliga verktyg, men en vanlig skruvmejsel kunde vi inte hitta. Till slut hittade vi ändå det vi letade efter och han lade in det ny batteriet i bagaget. Bilen hade dött och när jag skulle åka var batteriet helt slut. Bestämde oss för att byta till det nya batteriet på plats. Fick inte upp bagageluckan först, då ju bilen dött och batteriet var helt slut. Otroligt mycket som gick snett på ett par minuter. Men också lite roligt.

När vi, till slut, fått i det nya batteriet funkade tomgången igen! Det var batteriets oduglighet som var problemet. Så tack till min brorson för hjälpen! Så slapp vi också köpa en massa reservdelar som ändå inte hade hjälpt.

Största storebrorsans brorsöner har hjälp mig genom åren på alla möjliga sätt. Vi har varit på fotboll och fått gå in i Kalmar FF:s omklädningsrum efter en match på Malmö Stadion. Vi har varit på landskamper i GBG och tittat, har varit och fiskat på Korrö och sovit på vandrarhem. De är mina vänner och jag älskar dom. Känns skönt att bo så nära dem nu och att Janne får träffa dom regelbundet.

Nu kom jag på vad bankkvinnan sa när jag ställde en fråga till henne häromdagen. Hon svarade "Det vet i fåglarna". Det var gulligt och nu kommer jag inte byta bank på många år.

Life is good och jag hoppas det fortsätter såhär i all framtid. Nu ska jag gå och lägga mig, god natt!

måndag 17 oktober 2011

I was driven by the machine in 1982


Vaknade i Manchester och gick ner för att äta frukost. Där satt redan Jon och käkade och några par bredvid honom. När jag skulle gå på toaletten innan jag började äta, var det en kvinna som frågade om det inte var jag som spelade på Apollo kvällen innan, jag svarade att hon hade rätt. ”Fantastic set!” svarade hon och morgonen var räddad. När jag stod bredvid Jon vid kaffet, så berättade jag om kvinnan, han svarade att det varit ett par som suttit och snackat om vår spelning när han satt där och åt och när jag gick förbi dem, hade de tystnat. Han hade inte uppfattat allt de sa, men han tyckte att de sagt något om att det krävdes mod för att gå upp på scen i kjol.

Sedan bar det iväg mot Glasgow en resa som jag sett fram emot, älskar det skotska landskapet och vi hade direkt bråttom. Det var lika fint som sist. När vi kom fram var vi hungriga. Hade haft lite bråttom de sista milen så det fanns inte tid att stanna. Steves manager Didrik föreslog att vi skulle beställa hämtmat hela gänget, det gjorde vi. Soundcheckade och återigen hade vi tid att ta det lugnt innan spelningen. Det behövdes eftersom vi skulle köra direkt efter spelningen till Heathrow utanför London. En lite tripp på 7-8 timmar beroende på hur mycket man pausar.

Jag fick reda på att vi hade två loger, en på vardera sida om scenen. Trodde att de andra i bandet också visste, så jag gick till den ena, som var fylld med godsaker. När jag insåg att de andra inte visste om att det fanns två ställen att byta om, packade jag ner all godsaker i en tygkasse och tänkte att det kunde komma till användningen till den sena nattresan.

Spelningen gick mycket bra, även om känslan efter Manchesterspelningen var lite bättre. Publiken var lika härlig och också här var det folk som kommit för vår skull.

Efter spelningen var det bråttom att få in alla instrument i bussen, merchandiseväskan och alla kläder och saker vi hade med oss. Tanken var att vi skulle vara iväg innan tio, halv tio satt vi bussen redo att dra. Vi hann inte säga hejdå ordentligt och det var så tråkigt. Men vi lämnade en låda med skivor till crewet och skrev en lapp till Steve.

Vi behövde tanka det första vi gjorde, sen körde vi iväg. Min lilla gottepåse blev succe och vi hade sötsaker så hälften kunde räckt. Jag körde den första biten, ögonen sved och jag blev orolig för att inte orka köra. Jag har aldrig somnat när jag kört bil, aldrig ens varit i närheten. Tror att det har med mina sömnsvårigheter att göra. Men nu kändes det inte bra. Vi stannade efter en och en halv timma för att äta. Jag fick i mig kaffe och blev som förbytt. Pigg som en lärka och svedan i ögonen var försvunnen. Jag satt mig bakom ratten igen och körde, jag tänkte på Janne, att jag längtade som en gris efter honom. Tänkte på dagarna som gått och på Steve. En efter en somnade de andra i bussen och jag njöt av att vara pigg. Kändes så skönt att jag var kapabel att köra och låta de andra sova. Vi såg en otäck olycksplats, där en lastbil låg över nästan hela körbanan. Polisen var där och vinkade genom oss. Men jag blev bara ännu mer koncentrerad på körningen, inte rädd. Körde lugnt och säkert genom skottland och England. Plötsligt hade jag kört i 6 timmar. Med jämna mellanrum var det någon i bandet som vaknade och frågade om jag ville byta. Var inne i ett stim och var klarvaken hela tiden. När vi hade en och halv timma kvar till flygplatsen vaknade Jon och vi beslöt oss för att byta. De andra vaknade och sa att jag var en maskin. Jag svarade att det enda som de behövde göra för att jag varit så duktigt, var att tatuera in ”I was driven by the machine in 1982”, någonstans på kroppen. Vet inte varifrån jag fick det, för det är ju varken roligt, smart eller makes any sense. Jag insåg att jag behövde sova, inte för att jag var dålig förare utan därför jag hade fått dålig smak.

Trodde att jag brutit både nacken och ryggen när jag vaknade av att vi var framme. Det ordnade sig. Sedan skötte de andra allt i incheckningsväg och plötsligt satt vi och åt baguette på Heathrow. Mia köpte två stora kaffe latte so vi skulle ta med till gaten. Eftersom hon är sjukt noga med att ge alla mynt som vi har kvar efter en resa till välgörenhet skulle hon, med de extrema kaffekopparna i händer samtidigt rota upp de sista mynten ur fickan. Det slutade med att hon tappade en av kaffekopparna kaffet rann över hela golvet. Vi fick dela på som var kvar och en snäll man erbjöd sig att torka upp kaffet, annars hade vi inte hunnit med flyget. Just det, hade ju inte druckit en droppe alkohol under denna turnen, men på flygplatsen erbjöd de gratis Baileys, jag tog en jävel för att fira. Det var jag värd.

Framme i Bräkne-Hoby ett antal timmar senare ville jag att Janne skulle komma och möta oss. Och det gjorde han! Hade förberett mig på att han kunde vara sur för att vi varit borta så länge. Men det var han sannerligen inte. Att kramade mig och ville lukta på mig, som om lukten var livsviktig för honom. Det var så tårarna kom. Det var det bästa återseendet i mitt liv. Fy fasen vad jag älskar den lilla skiten.

Dagarna som kom var vi med Janne 100% och det var underbart. Nu ska vi inte spela mer i år, utan bara fokusera på Janne, nästa skiva och lillasyster som kommer i December. Känns som en fantastiskt vinter.

fredag 14 oktober 2011

Måndagen i Manchester




Vaknade utvilade i London, åt frukost på hotellet och satt oss sedan i bussen mot Manchester. Det skulle ta drygt 3 timmar och bussen var skön och med gott om utrymme, så de som ville sova ännu mer kunde göra det utan problem. Jag och Jon körde lite var, sen var vi framme. Satteliterna hjälpte oss att hitta rätt och det var inga problem att komma fram till spelstället.

Vi hälsade på Steve och Dan och resten av crewet. (Som sagt var ju Led Zepellins bassist med och i Steves band!) De hade lagt den inställda spelningen bakom sig, och vi likaså. Logen var stor, varm och trevlig. Vi soundcheckade, skojade med ljud- och ljusmänniskorna och allt gick relativt snabbt och smidigt, sen var det två timmar till spelning. Så gott om tid brukar det inte vara och det är alltid enormt skönt att slippa stressa. Tog på oss våra scenkläder och sminkade oss i lugn och ro. Ibland känner man på sig att vi kommer göra bra ifrån oss, så kändes det i Manchester. Hann förbereda mig och gå igenom vissa oklarheter i texterna med Fia och allt kändes bra. Vi hann också koppla upp datorn och ta bilder och lägga på facebook, viktigt!

De två första låtarna spelar vi utan att jag säger något med så kort mellanrum som möjligt. Sen berättade jag för den chockade publiken om hur det gick till när jag först träffade Steve för sex år sedan. Att jag trodde att han skulle döda mig, men iställlet sa. ”Hey man, you look wonderful”. De jublade, skrattade och applåderade. Kändes viktigt att få fram att det var Steve som handplockat oss, så vi är inte vilket band som helst. Det var slutsålt och jag skulle gissa på att det var runt 3000 i publiken. Vanligtvis får man spela en halvtimme som förband, men Steve hade fixat så vi kunde spela i 50 minuter. Folk hade kommit får skull också, det var människor med billie-t-shirts och de kunde sjunga med i texterna. Någon skrek att vi var världens bästa band och det kändes fantastiskt. Bemötandet, applåderna och de vänliga ansiktena överallt.

Efter vår show kom Steve fram och sa att vi varit fantastiska, att han så gärna vill att vi skulle komma tillbaka och spela den framflyttade spelningen i London den 20:e. Han sa att han skulle betala allt och göra allt han kunde får att vi skulle komma. Jag visste att vi hade problem och det kändes fruktansvärt, men vi bestämde at a vi skulle prata om det. Alla vi mötte var upplyfta av vår spelning. Det var en av de roligaste spelningarna på länge.

Så spelade Steve, de var fruktansvärt samspelta och det var dynamik och man såg att de hade roligt på scenen. När Steve berättade om den inställde spelningen började folk jubla, eftersom det var i London och inte i Manchester. Tror att Steve blev lite tagen på sängen hur de kunde tycka att de var roligt, men förstås kunde de inte sätta sig in i alla folk som rest långväga för att komma till London.

Han berättade sin version av vårt första möte och det var väldigt roligt. Hörde inte allt, men han adderade några roliga saker. Och han sa att han var så glad över hur hans publik bemött oss.

Vi sålde alla skivor som vi lämnat in vid merchandise bordet. Efter spelningen var det bråttom och vi var tvungna att packa bussen innan Steve slutat spela. När vi satt där i bussen kom plötsligt folket ut från spelstället. Jon satt vid förarsidan och blev igenkänd. Två påstrukna ungdomar kom fram och började prata. De pratade i mun på varandra och det var helt sjukt. Jag satt i baksätet med de nedtonade fönstren och kunde höra hela samtalet. Tog upp mobilen och spelade in det, när jag tryckt på rec så sa en av dom ”I’m the third generation from a totem pole!”. Vet inte hur de kom in på indiansnacket, men det var väldigt roligt att höra. De frågade Jon om han visste var frihet var, och berättade sedan om deras syn på saken. Inget hörde ihop, men de var fantastiska. Spelade upp samtalet många gånger under resan. De sa, till slut, hejdå och att de skulle komma upp till Glasgow för att se oss spela dagen efter.

Åkte sen till hotellet och beställde hämtpizza, drog sedan ett par avsnitt av Dexter med den flåttiga pizzan i sängen. En helt igenom fantastisk dag. Somnade trött, mätt och belåten.


torsdag 13 oktober 2011

Söndagen i London





Så hade vi då en ledig heldag i London. Några skulle åka till Camden Market, Mia och jag skulle shoppa i närheten av Hotellet. Vi vaknade och gick till Starbucks och åt frukost. Sen gick vi in till en ett mindre köpcenter och handlade kläder och smink för sammanlagt ett hundra riksdaler. Det verkar som den ekonomiska krisen gör det lätt att shoppa för turister. Sist vi var i UK var allt dyrt som saffran, men nu var det apbilligt. Konstigt. Vårt mål var att hitta DVD:serier. Frågade i en affär om var bästa dvd-butik låg i närheten, och fick vägbeskrivning till ett enormt köpcenter. De föreslog att vi skulle ta bussen, men vi gick dit till fots för att uppleva lite av Street-London. Det blev en trevlig liten promenad i 40 minuter. Havet suger och Londonpromenader suger likaså, på ett bra sätt. Så väl framme på Westfield Shopping Center var vi utsvultna trots att vi ätit frukost för bara någon timme sedan. Hittade ytterligare en italiensk Restaurang. Vi löste korsord under tiden maten tillagades och det kändes så avslappnat och skönt.

Måste ge tummen upp för de vegetariska alternativen och för den vegetariska medvetenhet som finns i England. Varje vegatarisk rätt är tydligt utmärkt i menyerna och de är många. När jag skulle betala ville jag förstås betala dricks. Hittade cirka 10% i mynt och la de på den lilla brickan tillsammans med de jämna sedlarna. Det tackade och log, men kom snabbt tillbaka och sa att mynten var Euros. Pinsamt. Hade bara jämna pengar i cash och bad om att få betala med kortet och hjälp med hur jag skulle betala dricksen med kortet. Han hjälpte mig och sa att jag skulle knappa in hur mycket jag ville ge. Jag knappade en fyra, som i fyra pund, men det visade sig bli fyra pence! Fyra öre, eller nåt, i dricks! Jag bad om ursäkt, vi gjorde om proceduren och när jag till slut var färdig låg det kvitton med avbrutna kortköp över hela bordet. Pinigt värre. Till slut kom vi därifrån och vi skrattade åt eländet.

Mötte folk med barnvagnar, snygga människor i alla åldrar och de hade allihopa minst fyra kassar var med shoppingstuff. Vi mådde lite dåligt över konsumtionssamhället och funderade på hur folk kunde vara så galna i att konsumera. Att vi själva gick därifrån med fem kassar, tänkte vi inte på. Vi var ju där för att spela, inte shoppa, så vi var lite bättre än alla de andra. (Ironiflagg).

Ja, vi hittade DVD:butiken och det var ett litet himmelrike. Har länge letat efter alla säsongerna av the Wire och Six Feet Under. Har sett allt, men vill gärna se om dem. Sopranos har jag sett tre gånger, och det börjar kännas som det är dags för en fjärde. Förstås hade de allt jag ville ha och mer därtill. Köpte:

Alla säsonger av ”the Wire”

Alla säsonger av ”Six Feet”under

”Dexter” säsong fem

Första avsnittet av ”Boardwalk Empire”

20, en bok om Pearl Jams första (?) 20 år

”Carnival” båda säsongerna

Vi höll på att glömma en av kassarna, och vi skämdes lite när vi därifrån för vårshoppingiver. Men, detta ska sägas, det var inga impulsköp. Allting stod på vår ”måste ha”-lista.

Vi tänkte ta en taxi hem, men vädret var skönt och vi tog istället en promenad. Havet suger och shopping suger, på ett bra sätt. Så vi stannade på ett kafé och drack kaffe och croissanter. Vi löste korsord hade det skönt. Läste lite i min nyinköpta Pearl Jam bok och tänkte på att Seasick Steve faktiskt träffat Eddie Vedder. Tänkte också på att Led Zepellins bassist skulle vara med och spela med Steve i Manchester och Glasgow! Starstruck!

Vi hade pratat om att gå på bio men vi var för sugna på att hugga dvdtänderna i Dexter på hotellet. Gick hem och drog av ett par avsnitt. Klockan tio skulle vi ha möte med bandet i restauranglobbyn. Havet suger och DVD-serier suger, på ett bra sätt. Så vi drog i oss några medköpta mackor under mötet. Sen somnade vi av paltkoma. Återkommer snart med söndagens händelser från Manchester.

onsdag 12 oktober 2011

En inställd spelning/chans till samkväm







I Lördags tog vi första tåget till Köpenhamn, vid 6-tiden på morgonen. Vi hade ont om tid för att hinna med flyget till London, och hade inte utrymme till förseningar. På morgonen kollade vi upp om det var strul med tåget och det var det, eller? Vi förstod inte riktigt information på deras hemsida. Var tvungna att ta ett beslut snabbt om vi istället skulle åka bil ner, men det blev tåget och vi kom fram i tid - med en minuts marginal från att gaten skulle stängas.

På Stanstedt har vi haft problem att få in Mono in i landet innan, men nu funkade det utan problem. På flygplatsen mötte oss en kille som hette Lukas och som hade kört dit en buss med hyrda förstärkare och instrument. Han visste inte att vi skulle till London för att göra första spelningen, när han fick reda på att så var fallet undrade han om han fick skjuts tillbaks in till centrala London. Det fick han och han erbjöd sig till och med att köra. Skönt. London i rusningstrafik är inte det första man vill beblanda sig med när man varit uppe sedan klockan fem på morgonen.

Vi kom fram till spelstället precis när vi skulle ha börjat vår soundcheck, men Seasick Steve var inte klar, så vi hann andas ut innan vi gick på scen för att kolla ljudet. Vi hälsade på Steve och Dan, och de andra i hans crew. Underbart att träffa dom igen. Gustav sa till Steve att han ser yngre och yngre ut för varje gång vi träffas och Steve skrattade. ”Yes, it’s a miracle!”. Han fortsatte. ”No, soon I’ll be wearing diapers”.

Vi blev fantastiskt bemötta av alla inblandande, fick också reda på att alla 5000 biljetterna var redan sålda. Vi soundcheckade och fick till ett ljud som man bara kan få till på riktigt bra ställen. Det ekade i och för sig i den stora lokalen, men det skulle försvinna till kvällens spelning när folket kom in och dämpade upp stället.

När vi var klara med soundchecken hörde vi sirener utanför spelstället, som heter Apollo och som ligger i Hammersmith, London, men ingen tänkte närmare på det. Istället gick vi upp i vår loge och började packa upp våra scenkläder. Frida skulle fixa Merchandisen och var ner och pratade med ”the Production Office” om det, när hon fick höra att en grävmaskin utanför Apollo hade kört in i en vattenledningen och vattnet hade sprutat som i en Kalle Anka-film. Det innebar att Apollo inte hade något vatten till varken sprinklersystemet eller till toaletterna, så därför fick man ta beslutet att ställa in spelningen. WTF???

Jag tog det hela ganska lugnt, faktiskt. Men jag tänkte på Steve och på hans fans. Men samtidigt visste jag att det inte fanns något att göra, att försöka acceptera läget och göra det bästa av situationen. De andra i bandet var förstås väldigt besvikna. Steve kom ner och var helt knäckt. Han berättade att folk från hela världen hade köpt biljetter för att se showen, och de skulle inte kunna få pengar tillbaka för flygresor och hotell och allt annat som kostar när man reser långt. Han var så fruktansvärt ledsen och det förstår man.

När packat ihop våra saker och fått in allt i bussen igen, sa vi hejdå till Steve och hans gäng. Då var Steve lite bättre till mods, och vi sa att vi skulle ses i Manchester på måndagen. Han berättade också att de skulle göra spelningen skulle skjutas och att han ville att vi skulle vara med då. Jag tänkte på att Mias graviditet skulle göra det svårt att få till, och på att Fias jobb behöver längre varsel för att kunna få ledigt. Sen tänkte jag inte mer på det.

På väg till hotellet frågade jag om jag fick bjuda bandet på restaurang, som lite plåster på såren och som en trevlig grej och det fick jag. Det blev en härlig kväll, trots allt, och det var länge sedan vi kunde äta middag tillsammans utan stress. Vi hittade en italiensk restaurang med en trevlig kypare som till och med bjöd oss på saker. God mat och vi åt så vi nästan sprack och det blev en skön avslutning på en stressig och jobbig dag. Ulf Lundell har sagt att en inställd spelning är också en spelning. Jag säger i stället: En inställd spelning kan istället bli en underbar kväll på en Italiensk restaurang med dina närmaste vänner. Lite runda om fötterna gick vi sedan till hotellet och somnade som stockar.