I was driven by the machine in 1982

Vaknade i Manchester och gick ner för att äta frukost. Där satt redan Jon och käkade och några par bredvid honom. När jag skulle gå på toaletten innan jag började äta, var det en kvinna som frågade om det inte var jag som spelade på Apollo kvällen innan, jag svarade att hon hade rätt. ”Fantastic set!” svarade hon och morgonen var räddad. När jag stod bredvid Jon vid kaffet, så berättade jag om kvinnan, han svarade att det varit ett par som suttit och snackat om vår spelning när han satt där och åt och när jag gick förbi dem, hade de tystnat. Han hade inte uppfattat allt de sa, men han tyckte att de sagt något om att det krävdes mod för att gå upp på scen i kjol.

Sedan bar det iväg mot Glasgow en resa som jag sett fram emot, älskar det skotska landskapet och vi hade direkt bråttom. Det var lika fint som sist. När vi kom fram var vi hungriga. Hade haft lite bråttom de sista milen så det fanns inte tid att stanna. Steves manager Didrik föreslog att vi skulle beställa hämtmat hela gänget, det gjorde vi. Soundcheckade och återigen hade vi tid att ta det lugnt innan spelningen. Det behövdes eftersom vi skulle köra direkt efter spelningen till Heathrow utanför London. En lite tripp på 7-8 timmar beroende på hur mycket man pausar.

Jag fick reda på att vi hade två loger, en på vardera sida om scenen. Trodde att de andra i bandet också visste, så jag gick till den ena, som var fylld med godsaker. När jag insåg att de andra inte visste om att det fanns två ställen att byta om, packade jag ner all godsaker i en tygkasse och tänkte att det kunde komma till användningen till den sena nattresan.

Spelningen gick mycket bra, även om känslan efter Manchesterspelningen var lite bättre. Publiken var lika härlig och också här var det folk som kommit för vår skull.

Efter spelningen var det bråttom att få in alla instrument i bussen, merchandiseväskan och alla kläder och saker vi hade med oss. Tanken var att vi skulle vara iväg innan tio, halv tio satt vi bussen redo att dra. Vi hann inte säga hejdå ordentligt och det var så tråkigt. Men vi lämnade en låda med skivor till crewet och skrev en lapp till Steve.

Vi behövde tanka det första vi gjorde, sen körde vi iväg. Min lilla gottepåse blev succe och vi hade sötsaker så hälften kunde räckt. Jag körde den första biten, ögonen sved och jag blev orolig för att inte orka köra. Jag har aldrig somnat när jag kört bil, aldrig ens varit i närheten. Tror att det har med mina sömnsvårigheter att göra. Men nu kändes det inte bra. Vi stannade efter en och en halv timma för att äta. Jag fick i mig kaffe och blev som förbytt. Pigg som en lärka och svedan i ögonen var försvunnen. Jag satt mig bakom ratten igen och körde, jag tänkte på Janne, att jag längtade som en gris efter honom. Tänkte på dagarna som gått och på Steve. En efter en somnade de andra i bussen och jag njöt av att vara pigg. Kändes så skönt att jag var kapabel att köra och låta de andra sova. Vi såg en otäck olycksplats, där en lastbil låg över nästan hela körbanan. Polisen var där och vinkade genom oss. Men jag blev bara ännu mer koncentrerad på körningen, inte rädd. Körde lugnt och säkert genom skottland och England. Plötsligt hade jag kört i 6 timmar. Med jämna mellanrum var det någon i bandet som vaknade och frågade om jag ville byta. Var inne i ett stim och var klarvaken hela tiden. När vi hade en och halv timma kvar till flygplatsen vaknade Jon och vi beslöt oss för att byta. De andra vaknade och sa att jag var en maskin. Jag svarade att det enda som de behövde göra för att jag varit så duktigt, var att tatuera in ”I was driven by the machine in 1982”, någonstans på kroppen. Vet inte varifrån jag fick det, för det är ju varken roligt, smart eller makes any sense. Jag insåg att jag behövde sova, inte för att jag var dålig förare utan därför jag hade fått dålig smak.

Trodde att jag brutit både nacken och ryggen när jag vaknade av att vi var framme. Det ordnade sig. Sedan skötte de andra allt i incheckningsväg och plötsligt satt vi och åt baguette på Heathrow. Mia köpte två stora kaffe latte so vi skulle ta med till gaten. Eftersom hon är sjukt noga med att ge alla mynt som vi har kvar efter en resa till välgörenhet skulle hon, med de extrema kaffekopparna i händer samtidigt rota upp de sista mynten ur fickan. Det slutade med att hon tappade en av kaffekopparna kaffet rann över hela golvet. Vi fick dela på som var kvar och en snäll man erbjöd sig att torka upp kaffet, annars hade vi inte hunnit med flyget. Just det, hade ju inte druckit en droppe alkohol under denna turnen, men på flygplatsen erbjöd de gratis Baileys, jag tog en jävel för att fira. Det var jag värd.

Framme i Bräkne-Hoby ett antal timmar senare ville jag att Janne skulle komma och möta oss. Och det gjorde han! Hade förberett mig på att han kunde vara sur för att vi varit borta så länge. Men det var han sannerligen inte. Att kramade mig och ville lukta på mig, som om lukten var livsviktig för honom. Det var så tårarna kom. Det var det bästa återseendet i mitt liv. Fy fasen vad jag älskar den lilla skiten.

Dagarna som kom var vi med Janne 100% och det var underbart. Nu ska vi inte spela mer i år, utan bara fokusera på Janne, nästa skiva och lillasyster som kommer i December. Känns som en fantastiskt vinter.