Vaknade utvilade i London, åt frukost på hotellet och satt oss sedan i bussen mot Manchester. Det skulle ta drygt 3 timmar och bussen var skön och med gott om utrymme, så de som ville sova ännu mer kunde göra det utan problem. Jag och Jon körde lite var, sen var vi framme. Satteliterna hjälpte oss att hitta rätt och det var inga problem att komma fram till spelstället.
Vi hälsade på Steve och Dan och resten av crewet. (Som sagt var ju Led Zepellins bassist med och i Steves band!) De hade lagt den inställda spelningen bakom sig, och vi likaså. Logen var stor, varm och trevlig. Vi soundcheckade, skojade med ljud- och ljusmänniskorna och allt gick relativt snabbt och smidigt, sen var det två timmar till spelning. Så gott om tid brukar det inte vara och det är alltid enormt skönt att slippa stressa. Tog på oss våra scenkläder och sminkade oss i lugn och ro. Ibland känner man på sig att vi kommer göra bra ifrån oss, så kändes det i Manchester. Hann förbereda mig och gå igenom vissa oklarheter i texterna med Fia och allt kändes bra. Vi hann också koppla upp datorn och ta bilder och lägga på facebook, viktigt!
De två första låtarna spelar vi utan att jag säger något med så kort mellanrum som möjligt. Sen berättade jag för den chockade publiken om hur det gick till när jag först träffade Steve för sex år sedan. Att jag trodde att han skulle döda mig, men iställlet sa. ”Hey man, you look wonderful”. De jublade, skrattade och applåderade. Kändes viktigt att få fram att det var Steve som handplockat oss, så vi är inte vilket band som helst. Det var slutsålt och jag skulle gissa på att det var runt 3000 i publiken. Vanligtvis får man spela en halvtimme som förband, men Steve hade fixat så vi kunde spela i 50 minuter. Folk hade kommit får skull också, det var människor med billie-t-shirts och de kunde sjunga med i texterna. Någon skrek att vi var världens bästa band och det kändes fantastiskt. Bemötandet, applåderna och de vänliga ansiktena överallt.
Efter vår show kom Steve fram och sa att vi varit fantastiska, att han så gärna vill att vi skulle komma tillbaka och spela den framflyttade spelningen i London den 20:e. Han sa att han skulle betala allt och göra allt han kunde får att vi skulle komma. Jag visste att vi hade problem och det kändes fruktansvärt, men vi bestämde at a vi skulle prata om det. Alla vi mötte var upplyfta av vår spelning. Det var en av de roligaste spelningarna på länge.
Så spelade Steve, de var fruktansvärt samspelta och det var dynamik och man såg att de hade roligt på scenen. När Steve berättade om den inställde spelningen började folk jubla, eftersom det var i London och inte i Manchester. Tror att Steve blev lite tagen på sängen hur de kunde tycka att de var roligt, men förstås kunde de inte sätta sig in i alla folk som rest långväga för att komma till London.
Han berättade sin version av vårt första möte och det var väldigt roligt. Hörde inte allt, men han adderade några roliga saker. Och han sa att han var så glad över hur hans publik bemött oss.
Vi sålde alla skivor som vi lämnat in vid merchandise bordet. Efter spelningen var det bråttom och vi var tvungna att packa bussen innan Steve slutat spela. När vi satt där i bussen kom plötsligt folket ut från spelstället. Jon satt vid förarsidan och blev igenkänd. Två påstrukna ungdomar kom fram och började prata. De pratade i mun på varandra och det var helt sjukt. Jag satt i baksätet med de nedtonade fönstren och kunde höra hela samtalet. Tog upp mobilen och spelade in det, när jag tryckt på rec så sa en av dom ”I’m the third generation from a totem pole!”. Vet inte hur de kom in på indiansnacket, men det var väldigt roligt att höra. De frågade Jon om han visste var frihet var, och berättade sedan om deras syn på saken. Inget hörde ihop, men de var fantastiska. Spelade upp samtalet många gånger under resan. De sa, till slut, hejdå och att de skulle komma upp till Glasgow för att se oss spela dagen efter.
Åkte sen till hotellet och beställde hämtpizza, drog sedan ett par avsnitt av Dexter med den flåttiga pizzan i sängen. En helt igenom fantastisk dag. Somnade trött, mätt och belåten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar