Kaffepaus i bloggfabriken!

Hej,

Nu har jag inte tid att blogga på ett tag. Har diverse förlossningar att fokusera på och kaffe att dricka. Men jag kommer tillbaka!

Lars

Hålet

Igår var allt bra så nu måste jag få klaga lite. Allt är fortfarande perfekt förrutom att jag inte kan somna. Gick upp och försökte lägga mig vid kvart över tolv, sen låg jag och vände och vred mig i två timmar innan jag gick ner i köket och skickade iväg några mejl. Och nu sitter jag här och bloggar i kalsongerna.

Mina tankar far iväg och nio gånger av tio är det fruktansvärt jobbigt. En gång av tio gillar jag det -att bara försvinna in i all möjliga tankebanor som kan börja och sluta varsomhelst.

Men inatt började jag fundera på uppfinning jag ska ta patent på. Det så kallade "hålet". Tänk er att ni skär ut en liten box, en liten fyrkant i sängen som ni kan dra ut och sätta tillbaka efter ni använt den. När "boxen" är utdragen så kan ni ligga i hålet med huvudet och titta ner på golvet. Där har ni förberett med en liten lampa och en Ipad, kanske också en liten godisbit. Så att ni slipper gå ner och i köket varje gång ni inte kan sova utan istället kan mejla, läsa min blogg eller you name (rent teoretiskt skulle man också kunna porrsurfa, men det vill jag inte rekommendera) . Att ha ipaden på golvet gör ju så att din partner inte störs av ljuset. Det fungerar som ett massagebord ungefär, med ett hål för ansiktet. OBS hålet kan inte vara i mitten av sängen, utan får vara ganska nära sängkanten mot den kanten där du inte har någon vägg. Annars når du inte med handen att skriva på tangenterna eller att klicka med. OBS glöm ej att läsa detta innan ni gör ett stort jävla hål i sängen! Lycka till!

Nu går jag upp och försöker somna igen, godnatt!

"Det vet i fåglarna!"

I måndags var Janne på gympa för första gången, det var kul och livsfarligt!

Vi har börjat kolla på Treme nu. Det känns redan, efter tre, fyra avsnitt, som att det kommer bli en fantastiskt resa. Oroar mig redan för vad jag ska ta mig till när sista avsnittet är avverkat. Jannemamman somnade mitt i ett avsnitt nyss och Janne vaknade strax efter. Tog ner honom och lät honom sitta i mitt knä och sova när jag sov färdigt avsnittet. Såg mina två livskamrater sova alldeles bredvid mig och kunde inte låta bli att njuta av min livssituation.

I morse vaknade jag av att Janne kom in och busade med mig. Var utvilad och det var så härligt att se hans nuna det första som hände. Klädde på mig och gick ner, satt på kaffe och kollade mejlen. Janne sprang omkring och lekte i köket.

Fick SMS av Emil Jensen med härliga besked. Jag föreslog att vi skulle träffas nästa helg och så fick det bli. När jag upppdaterade min mejl fick jag reda på, av mitt förlag, att en ny synkdeal var i hamn – i Chile. Inte att jämföras med Spaniendealen, men ändå en skön start på dagen. Den har varit i mitt huvud ganska mycket den senaste veckan. Vi beslöt oss för att fira detta med ett besök på Ronnebykekaben. Så efter Janne förmiddagslur bar det av till Ronneby. Gjorde ett stopp på Mekonomen och beställde en grej till bilen.

Min mormor Lisa är på besök från Kumla (staden, inte fängelset, är lite trött på att alla skämt kring detta, så jag undanber mig). Så vi bestämde oss för att fredagsmyset fick bli hemma hos mina föräldrar. Lisa är 90 år och helt underbar. Hon satt och skrattade åt ”Americas funniest home videos” och det var en glädje att se henne sitta där och skratta. Janne kastade en nallebjörn till henne som hon utan vidare fångade i luften.

Igår var jag förresten hos brorsan och skulle laga bilen. Bilen hade slutat gå på tomgång efter att vi behövt ladda batteriet med startkablar. Bror min uteslöt det ena efter det andra och blev inte riktigt klok på vad som var fel. Det var svinkallt ute och jag höll på att frysa ihjäl. ”Vi går in på och kollar på nätet och kollar vad en begagnad tomgångsregulator kostar” sade brorsan och vi gick in. Vi hittade ingen. Min brorson frågade om han skulle hjälpa mig att plocka ut ett bättre batteri från en annan bil eftersom det jag hade verkade vara värdelöst. Gärna, om du pallar svarade jag. Vi gick ut och han hade bara t-shirt på sig. Jag satt i bilen och gasade medan han gick ut i garaget och skulle hämta en skruvmejsel. Det skulle ta 30 sekunder sa han. Efter några minuter kunde jag släppa gasen försiktigt och gå in och hjälpa honom. När jag kom in i garaget hörde jag honom skrika ”Rövhål!”. Han hade inte märkt att jag kommit in han såg förvånat på mig när jag började skratta. Han skrattade lite generat med mig. De har ett stort fint garage med alla möjliga verktyg, men en vanlig skruvmejsel kunde vi inte hitta. Till slut hittade vi ändå det vi letade efter och han lade in det ny batteriet i bagaget. Bilen hade dött och när jag skulle åka var batteriet helt slut. Bestämde oss för att byta till det nya batteriet på plats. Fick inte upp bagageluckan först, då ju bilen dött och batteriet var helt slut. Otroligt mycket som gick snett på ett par minuter. Men också lite roligt.

När vi, till slut, fått i det nya batteriet funkade tomgången igen! Det var batteriets oduglighet som var problemet. Så tack till min brorson för hjälpen! Så slapp vi också köpa en massa reservdelar som ändå inte hade hjälpt.

Största storebrorsans brorsöner har hjälp mig genom åren på alla möjliga sätt. Vi har varit på fotboll och fått gå in i Kalmar FF:s omklädningsrum efter en match på Malmö Stadion. Vi har varit på landskamper i GBG och tittat, har varit och fiskat på Korrö och sovit på vandrarhem. De är mina vänner och jag älskar dom. Känns skönt att bo så nära dem nu och att Janne får träffa dom regelbundet.

Nu kom jag på vad bankkvinnan sa när jag ställde en fråga till henne häromdagen. Hon svarade "Det vet i fåglarna". Det var gulligt och nu kommer jag inte byta bank på många år.

Life is good och jag hoppas det fortsätter såhär i all framtid. Nu ska jag gå och lägga mig, god natt!

I was driven by the machine in 1982

Vaknade i Manchester och gick ner för att äta frukost. Där satt redan Jon och käkade och några par bredvid honom. När jag skulle gå på toaletten innan jag började äta, var det en kvinna som frågade om det inte var jag som spelade på Apollo kvällen innan, jag svarade att hon hade rätt. ”Fantastic set!” svarade hon och morgonen var räddad. När jag stod bredvid Jon vid kaffet, så berättade jag om kvinnan, han svarade att det varit ett par som suttit och snackat om vår spelning när han satt där och åt och när jag gick förbi dem, hade de tystnat. Han hade inte uppfattat allt de sa, men han tyckte att de sagt något om att det krävdes mod för att gå upp på scen i kjol.

Sedan bar det iväg mot Glasgow en resa som jag sett fram emot, älskar det skotska landskapet och vi hade direkt bråttom. Det var lika fint som sist. När vi kom fram var vi hungriga. Hade haft lite bråttom de sista milen så det fanns inte tid att stanna. Steves manager Didrik föreslog att vi skulle beställa hämtmat hela gänget, det gjorde vi. Soundcheckade och återigen hade vi tid att ta det lugnt innan spelningen. Det behövdes eftersom vi skulle köra direkt efter spelningen till Heathrow utanför London. En lite tripp på 7-8 timmar beroende på hur mycket man pausar.

Jag fick reda på att vi hade två loger, en på vardera sida om scenen. Trodde att de andra i bandet också visste, så jag gick till den ena, som var fylld med godsaker. När jag insåg att de andra inte visste om att det fanns två ställen att byta om, packade jag ner all godsaker i en tygkasse och tänkte att det kunde komma till användningen till den sena nattresan.

Spelningen gick mycket bra, även om känslan efter Manchesterspelningen var lite bättre. Publiken var lika härlig och också här var det folk som kommit för vår skull.

Efter spelningen var det bråttom att få in alla instrument i bussen, merchandiseväskan och alla kläder och saker vi hade med oss. Tanken var att vi skulle vara iväg innan tio, halv tio satt vi bussen redo att dra. Vi hann inte säga hejdå ordentligt och det var så tråkigt. Men vi lämnade en låda med skivor till crewet och skrev en lapp till Steve.

Vi behövde tanka det första vi gjorde, sen körde vi iväg. Min lilla gottepåse blev succe och vi hade sötsaker så hälften kunde räckt. Jag körde den första biten, ögonen sved och jag blev orolig för att inte orka köra. Jag har aldrig somnat när jag kört bil, aldrig ens varit i närheten. Tror att det har med mina sömnsvårigheter att göra. Men nu kändes det inte bra. Vi stannade efter en och en halv timma för att äta. Jag fick i mig kaffe och blev som förbytt. Pigg som en lärka och svedan i ögonen var försvunnen. Jag satt mig bakom ratten igen och körde, jag tänkte på Janne, att jag längtade som en gris efter honom. Tänkte på dagarna som gått och på Steve. En efter en somnade de andra i bussen och jag njöt av att vara pigg. Kändes så skönt att jag var kapabel att köra och låta de andra sova. Vi såg en otäck olycksplats, där en lastbil låg över nästan hela körbanan. Polisen var där och vinkade genom oss. Men jag blev bara ännu mer koncentrerad på körningen, inte rädd. Körde lugnt och säkert genom skottland och England. Plötsligt hade jag kört i 6 timmar. Med jämna mellanrum var det någon i bandet som vaknade och frågade om jag ville byta. Var inne i ett stim och var klarvaken hela tiden. När vi hade en och halv timma kvar till flygplatsen vaknade Jon och vi beslöt oss för att byta. De andra vaknade och sa att jag var en maskin. Jag svarade att det enda som de behövde göra för att jag varit så duktigt, var att tatuera in ”I was driven by the machine in 1982”, någonstans på kroppen. Vet inte varifrån jag fick det, för det är ju varken roligt, smart eller makes any sense. Jag insåg att jag behövde sova, inte för att jag var dålig förare utan därför jag hade fått dålig smak.

Trodde att jag brutit både nacken och ryggen när jag vaknade av att vi var framme. Det ordnade sig. Sedan skötte de andra allt i incheckningsväg och plötsligt satt vi och åt baguette på Heathrow. Mia köpte två stora kaffe latte so vi skulle ta med till gaten. Eftersom hon är sjukt noga med att ge alla mynt som vi har kvar efter en resa till välgörenhet skulle hon, med de extrema kaffekopparna i händer samtidigt rota upp de sista mynten ur fickan. Det slutade med att hon tappade en av kaffekopparna kaffet rann över hela golvet. Vi fick dela på som var kvar och en snäll man erbjöd sig att torka upp kaffet, annars hade vi inte hunnit med flyget. Just det, hade ju inte druckit en droppe alkohol under denna turnen, men på flygplatsen erbjöd de gratis Baileys, jag tog en jävel för att fira. Det var jag värd.

Framme i Bräkne-Hoby ett antal timmar senare ville jag att Janne skulle komma och möta oss. Och det gjorde han! Hade förberett mig på att han kunde vara sur för att vi varit borta så länge. Men det var han sannerligen inte. Att kramade mig och ville lukta på mig, som om lukten var livsviktig för honom. Det var så tårarna kom. Det var det bästa återseendet i mitt liv. Fy fasen vad jag älskar den lilla skiten.

Dagarna som kom var vi med Janne 100% och det var underbart. Nu ska vi inte spela mer i år, utan bara fokusera på Janne, nästa skiva och lillasyster som kommer i December. Känns som en fantastiskt vinter.

Måndagen i Manchester

Vaknade utvilade i London, åt frukost på hotellet och satt oss sedan i bussen mot Manchester. Det skulle ta drygt 3 timmar och bussen var skön och med gott om utrymme, så de som ville sova ännu mer kunde göra det utan problem. Jag och Jon körde lite var, sen var vi framme. Satteliterna hjälpte oss att hitta rätt och det var inga problem att komma fram till spelstället.

Vi hälsade på Steve och Dan och resten av crewet. (Som sagt var ju Led Zepellins bassist med och i Steves band!) De hade lagt den inställda spelningen bakom sig, och vi likaså. Logen var stor, varm och trevlig. Vi soundcheckade, skojade med ljud- och ljusmänniskorna och allt gick relativt snabbt och smidigt, sen var det två timmar till spelning. Så gott om tid brukar det inte vara och det är alltid enormt skönt att slippa stressa. Tog på oss våra scenkläder och sminkade oss i lugn och ro. Ibland känner man på sig att vi kommer göra bra ifrån oss, så kändes det i Manchester. Hann förbereda mig och gå igenom vissa oklarheter i texterna med Fia och allt kändes bra. Vi hann också koppla upp datorn och ta bilder och lägga på facebook, viktigt!

De två första låtarna spelar vi utan att jag säger något med så kort mellanrum som möjligt. Sen berättade jag för den chockade publiken om hur det gick till när jag först träffade Steve för sex år sedan. Att jag trodde att han skulle döda mig, men iställlet sa. ”Hey man, you look wonderful”. De jublade, skrattade och applåderade. Kändes viktigt att få fram att det var Steve som handplockat oss, så vi är inte vilket band som helst. Det var slutsålt och jag skulle gissa på att det var runt 3000 i publiken. Vanligtvis får man spela en halvtimme som förband, men Steve hade fixat så vi kunde spela i 50 minuter. Folk hade kommit får skull också, det var människor med billie-t-shirts och de kunde sjunga med i texterna. Någon skrek att vi var världens bästa band och det kändes fantastiskt. Bemötandet, applåderna och de vänliga ansiktena överallt.

Efter vår show kom Steve fram och sa att vi varit fantastiska, att han så gärna vill att vi skulle komma tillbaka och spela den framflyttade spelningen i London den 20:e. Han sa att han skulle betala allt och göra allt han kunde får att vi skulle komma. Jag visste att vi hade problem och det kändes fruktansvärt, men vi bestämde at a vi skulle prata om det. Alla vi mötte var upplyfta av vår spelning. Det var en av de roligaste spelningarna på länge.

Så spelade Steve, de var fruktansvärt samspelta och det var dynamik och man såg att de hade roligt på scenen. När Steve berättade om den inställde spelningen började folk jubla, eftersom det var i London och inte i Manchester. Tror att Steve blev lite tagen på sängen hur de kunde tycka att de var roligt, men förstås kunde de inte sätta sig in i alla folk som rest långväga för att komma till London.

Han berättade sin version av vårt första möte och det var väldigt roligt. Hörde inte allt, men han adderade några roliga saker. Och han sa att han var så glad över hur hans publik bemött oss.

Vi sålde alla skivor som vi lämnat in vid merchandise bordet. Efter spelningen var det bråttom och vi var tvungna att packa bussen innan Steve slutat spela. När vi satt där i bussen kom plötsligt folket ut från spelstället. Jon satt vid förarsidan och blev igenkänd. Två påstrukna ungdomar kom fram och började prata. De pratade i mun på varandra och det var helt sjukt. Jag satt i baksätet med de nedtonade fönstren och kunde höra hela samtalet. Tog upp mobilen och spelade in det, när jag tryckt på rec så sa en av dom ”I’m the third generation from a totem pole!”. Vet inte hur de kom in på indiansnacket, men det var väldigt roligt att höra. De frågade Jon om han visste var frihet var, och berättade sedan om deras syn på saken. Inget hörde ihop, men de var fantastiska. Spelade upp samtalet många gånger under resan. De sa, till slut, hejdå och att de skulle komma upp till Glasgow för att se oss spela dagen efter.

Åkte sen till hotellet och beställde hämtpizza, drog sedan ett par avsnitt av Dexter med den flåttiga pizzan i sängen. En helt igenom fantastisk dag. Somnade trött, mätt och belåten.

Söndagen i London

Så hade vi då en ledig heldag i London. Några skulle åka till Camden Market, Mia och jag skulle shoppa i närheten av Hotellet. Vi vaknade och gick till Starbucks och åt frukost. Sen gick vi in till en ett mindre köpcenter och handlade kläder och smink för sammanlagt ett hundra riksdaler. Det verkar som den ekonomiska krisen gör det lätt att shoppa för turister. Sist vi var i UK var allt dyrt som saffran, men nu var det apbilligt. Konstigt. Vårt mål var att hitta DVD:serier. Frågade i en affär om var bästa dvd-butik låg i närheten, och fick vägbeskrivning till ett enormt köpcenter. De föreslog att vi skulle ta bussen, men vi gick dit till fots för att uppleva lite av Street-London. Det blev en trevlig liten promenad i 40 minuter. Havet suger och Londonpromenader suger likaså, på ett bra sätt. Så väl framme på Westfield Shopping Center var vi utsvultna trots att vi ätit frukost för bara någon timme sedan. Hittade ytterligare en italiensk Restaurang. Vi löste korsord under tiden maten tillagades och det kändes så avslappnat och skönt.

Måste ge tummen upp för de vegetariska alternativen och för den vegetariska medvetenhet som finns i England. Varje vegatarisk rätt är tydligt utmärkt i menyerna och de är många. När jag skulle betala ville jag förstås betala dricks. Hittade cirka 10% i mynt och la de på den lilla brickan tillsammans med de jämna sedlarna. Det tackade och log, men kom snabbt tillbaka och sa att mynten var Euros. Pinsamt. Hade bara jämna pengar i cash och bad om att få betala med kortet och hjälp med hur jag skulle betala dricksen med kortet. Han hjälpte mig och sa att jag skulle knappa in hur mycket jag ville ge. Jag knappade en fyra, som i fyra pund, men det visade sig bli fyra pence! Fyra öre, eller nåt, i dricks! Jag bad om ursäkt, vi gjorde om proceduren och när jag till slut var färdig låg det kvitton med avbrutna kortköp över hela bordet. Pinigt värre. Till slut kom vi därifrån och vi skrattade åt eländet.

Mötte folk med barnvagnar, snygga människor i alla åldrar och de hade allihopa minst fyra kassar var med shoppingstuff. Vi mådde lite dåligt över konsumtionssamhället och funderade på hur folk kunde vara så galna i att konsumera. Att vi själva gick därifrån med fem kassar, tänkte vi inte på. Vi var ju där för att spela, inte shoppa, så vi var lite bättre än alla de andra. (Ironiflagg).

Ja, vi hittade DVD:butiken och det var ett litet himmelrike. Har länge letat efter alla säsongerna av the Wire och Six Feet Under. Har sett allt, men vill gärna se om dem. Sopranos har jag sett tre gånger, och det börjar kännas som det är dags för en fjärde. Förstås hade de allt jag ville ha och mer därtill. Köpte:

Alla säsonger av ”the Wire”

Alla säsonger av ”Six Feet”under

”Dexter” säsong fem

Första avsnittet av ”Boardwalk Empire”

20, en bok om Pearl Jams första (?) 20 år

”Carnival” båda säsongerna

Vi höll på att glömma en av kassarna, och vi skämdes lite när vi därifrån för vårshoppingiver. Men, detta ska sägas, det var inga impulsköp. Allting stod på vår ”måste ha”-lista.

Vi tänkte ta en taxi hem, men vädret var skönt och vi tog istället en promenad. Havet suger och shopping suger, på ett bra sätt. Så vi stannade på ett kafé och drack kaffe och croissanter. Vi löste korsord hade det skönt. Läste lite i min nyinköpta Pearl Jam bok och tänkte på att Seasick Steve faktiskt träffat Eddie Vedder. Tänkte också på att Led Zepellins bassist skulle vara med och spela med Steve i Manchester och Glasgow! Starstruck!

Vi hade pratat om att gå på bio men vi var för sugna på att hugga dvdtänderna i Dexter på hotellet. Gick hem och drog av ett par avsnitt. Klockan tio skulle vi ha möte med bandet i restauranglobbyn. Havet suger och DVD-serier suger, på ett bra sätt. Så vi drog i oss några medköpta mackor under mötet. Sen somnade vi av paltkoma. Återkommer snart med söndagens händelser från Manchester.

En inställd spelning/chans till samkväm

I Lördags tog vi första tåget till Köpenhamn, vid 6-tiden på morgonen. Vi hade ont om tid för att hinna med flyget till London, och hade inte utrymme till förseningar. På morgonen kollade vi upp om det var strul med tåget och det var det, eller? Vi förstod inte riktigt information på deras hemsida. Var tvungna att ta ett beslut snabbt om vi istället skulle åka bil ner, men det blev tåget och vi kom fram i tid - med en minuts marginal från att gaten skulle stängas.

På Stanstedt har vi haft problem att få in Mono in i landet innan, men nu funkade det utan problem. På flygplatsen mötte oss en kille som hette Lukas och som hade kört dit en buss med hyrda förstärkare och instrument. Han visste inte att vi skulle till London för att göra första spelningen, när han fick reda på att så var fallet undrade han om han fick skjuts tillbaks in till centrala London. Det fick han och han erbjöd sig till och med att köra. Skönt. London i rusningstrafik är inte det första man vill beblanda sig med när man varit uppe sedan klockan fem på morgonen.

Vi kom fram till spelstället precis när vi skulle ha börjat vår soundcheck, men Seasick Steve var inte klar, så vi hann andas ut innan vi gick på scen för att kolla ljudet. Vi hälsade på Steve och Dan, och de andra i hans crew. Underbart att träffa dom igen. Gustav sa till Steve att han ser yngre och yngre ut för varje gång vi träffas och Steve skrattade. ”Yes, it’s a miracle!”. Han fortsatte. ”No, soon I’ll be wearing diapers”.

Vi blev fantastiskt bemötta av alla inblandande, fick också reda på att alla 5000 biljetterna var redan sålda. Vi soundcheckade och fick till ett ljud som man bara kan få till på riktigt bra ställen. Det ekade i och för sig i den stora lokalen, men det skulle försvinna till kvällens spelning när folket kom in och dämpade upp stället.

När vi var klara med soundchecken hörde vi sirener utanför spelstället, som heter Apollo och som ligger i Hammersmith, London, men ingen tänkte närmare på det. Istället gick vi upp i vår loge och började packa upp våra scenkläder. Frida skulle fixa Merchandisen och var ner och pratade med ”the Production Office” om det, när hon fick höra att en grävmaskin utanför Apollo hade kört in i en vattenledningen och vattnet hade sprutat som i en Kalle Anka-film. Det innebar att Apollo inte hade något vatten till varken sprinklersystemet eller till toaletterna, så därför fick man ta beslutet att ställa in spelningen. WTF???

Jag tog det hela ganska lugnt, faktiskt. Men jag tänkte på Steve och på hans fans. Men samtidigt visste jag att det inte fanns något att göra, att försöka acceptera läget och göra det bästa av situationen. De andra i bandet var förstås väldigt besvikna. Steve kom ner och var helt knäckt. Han berättade att folk från hela världen hade köpt biljetter för att se showen, och de skulle inte kunna få pengar tillbaka för flygresor och hotell och allt annat som kostar när man reser långt. Han var så fruktansvärt ledsen och det förstår man.

När packat ihop våra saker och fått in allt i bussen igen, sa vi hejdå till Steve och hans gäng. Då var Steve lite bättre till mods, och vi sa att vi skulle ses i Manchester på måndagen. Han berättade också att de skulle göra spelningen skulle skjutas och att han ville att vi skulle vara med då. Jag tänkte på att Mias graviditet skulle göra det svårt att få till, och på att Fias jobb behöver längre varsel för att kunna få ledigt. Sen tänkte jag inte mer på det.

På väg till hotellet frågade jag om jag fick bjuda bandet på restaurang, som lite plåster på såren och som en trevlig grej och det fick jag. Det blev en härlig kväll, trots allt, och det var länge sedan vi kunde äta middag tillsammans utan stress. Vi hittade en italiensk restaurang med en trevlig kypare som till och med bjöd oss på saker. God mat och vi åt så vi nästan sprack och det blev en skön avslutning på en stressig och jobbig dag. Ulf Lundell har sagt att en inställd spelning är också en spelning. Jag säger i stället: En inställd spelning kan istället bli en underbar kväll på en Italiensk restaurang med dina närmaste vänner. Lite runda om fötterna gick vi sedan till hotellet och somnade som stockar.

Hoby-Uppsala tur o retur i bilder

Janne på Vitavallen och Uppsalaminnen

Janne och jag skulle leka i trädgården. Helt plötsligt går han ut på vägen och iväg från huset. Jag följer efter. Med sina klumpiga skor går han ut mot stora vägen. Jag

tänker att jag ska se vart han tänker gå, så jag går en meter bakom honom och låter honom hållas. När han kommer fram till den vältrafikerade vägen tar jag upp honom och bär honom över vägen.

Han fortsätter mot Vitavallen, Backaryd SK:s fotbollsplan. Han börjar springa ut mot gräsmattan, och stannar till vid en liten maskros. Pillar på den och luktar lite. Han ler och verkar överlycklig. I hans ögon är ju gräsmattan enorm. Grönt gräs vart han än ser. Sen ser han en bänk och klättrar upp och sätter sig. Tar en liten paus efter den längsta promenaden i hans liv. Paus i fem sekunder, sen springer han mot lekplatsen.

Vi lekte i avbytarbåsen, går sen upp i skogen. Ser myror, smådjur och kottar, han pekar på allt och tittar på mig med stora ögon. Det går över en timme, kanske två, och jag ser Backaryd med Jannes ögon och det är så fint. Tänker att vi, Jannemamman och jag, hela tiden får bestämma vad han ska uppleva, men nu har han fått bestämma själv och det blir en underbar stund. Att han sen fick en fästing bakom örat som hann suga sig ganska stor var tråkigt. Hoppas inte han får borelia. Annars var det en stund med 100% närvaro från både Janne och mig, och det var inte dumt alls. När vi kom hem gjorde vi gurkstavar och dipmix! Mums.

I morgon ska vi till Uppsala och spela på Stockholms Nation. Janne ska vara hos svärföräldrarna. Uppsala har jag fina minnen från. Vi var några stycken, från några olika band, som åkte i en minibuss och spelade på några ställen i Sverige, i Uppsala bland annat. Jag spelade några Billie-låtar, några kompande mig, och jag var med i andra konstellationer. Det var härligt och spontant. Vit Päls var med, och jag sjöng i deras kör. Kalle, Vit Päls-sångaren, är ju en skön kille. Han visade mig domkyrkan och visade prov på sina kvaliteer som konstguide. Tror han spetsade historierna och inte mig emot. Det var sommar och vädret strålande. Vi gick och tog en kopp kaffe på dagen, Kalle berättade om Gustav Fröding. Han berättade att folk trodde att han var galen för att han hade skägg. Men i själva verket var det för han alkoholism. Kalle var helt allvarlig och när jag började skratta så jag höll på att trilla av stolen blev han paff. Då skrattade jag ännu mer.

Efter soundcheck så var Kalle ute och gick i solskenet med en annan i bandet. Jag såg dem på håll. De gick mot mig, där jag halsstod mot en sandlåda och rökte. Så ser jag de båda börja asgarva. När de kommer fram till mig frågade jag vad som var så roligt. Kalle berättade att tjejen frågat honom hur gammal jag var. Kalle hade svarat, helt seriöst, att han trodde att jag var i 55-årsåldern. Sen hade de börjat skratta. På min bekostnad! Han är en underbar figur Kalle och minnet från den turnen kommer jag alltid bära med mig. Det var det året allt startade ordentligt. Man visste inte vad som komma skulle, men man kunde ana, och det var en väldigt speciell tid.

Min storebror, som nu är med i bandet – men inte då - bodde då i Stockholm. Han åkte till Uppsala för att titta på oss och umgås. Vi drack för mycket. Jag skulle gå ut och kissa. Telefonen ringde och jag svarade i mitt headset. Stod och kissade och pratade i telefon när jag kände att jag måste kräkas. Jag kräktes, kissade och pratade i telefon samtidigt. Brorsan skrattade så han inte kunde stå upprätt. När jag skulle spela hade Kalle ritat en teckning på Gustav Fröding, som han lagt på min gitarr. Så när jag skulle gå upp på scen började jag gapskratta igen.

Brorsan och jag drack vidare, jag måttligt. Plötsligt var det bara 6 personer vakna, förutom personalen, som skulle ha en personalfest som startade kl. fyra på natten. Brorsan och en annan i turnekonstellationen, hittade en polack som var mästare i brottning. De började sparras. Vid halv fem på morgonen brottades de, och jag satt helt söndersöpen och tittade på. Jag trodde att jag drömde, men har hört senare att det verkligen hände. Helt genomsvettiga brottades de i flera matcher och de var vänner från start till mål. Kom inte ihåg om, eller var, vi sov. Men Brorsans flickvän fick komma från Stockholm för och hämta honom dagen efter, då han fortfarande var full på förmiddagen när vi skulle åka därifrån.

Ja, imorgon ska vi till Uppsala igen, både brorsan och jag. Men imorgon kommer jag inte att dricka en droppe. Men det ska bli väldigt kul.

Efterdyningar efter en Jazz&Blues-festival i Norrland

Den 4 februari -06 spelade vi på en Jazz&Blues festival upp i Norrland på en folkhögskola. Att vi var där berodde på att varje år har de ett band som inte är ett jazz- eller bluesband, som ett alternativ för det icke inbitna, typ. Det bandet var vi det året. Vi körde från Malmö på morgonen den 3:e, stannade i Norrköping och spelade på en vinterfestival där, körde sedan direkt efter spelningen mot Norrland. Jag tog på mig att köra då några andra ville dricka lite efter Norrköpinggigget.

Det var snöstorm och dåliga vägar. Alla utom jag låg och snusade bak i bussen medan jag styrde farkosten mot Norrland. Det kändes som vi aldrig skulle komma fram. Någon gång på morgonen var vi framme, det var svinkallt och jag hade förutom spelat, kört i många timmar. Alla i bandet undrade varför vi tagit denna spelning, på en Jazz&Blues festival! Det var en av de tyngsta resorna vi gjort, i alla fall i Sverige.

Jag gick och lade mig så fort vi var framme, plötsligt väckte någon mig och sa att det var dags att spela. Sminkade mig, satte på mig mitt linne, min kjol osv. När jag precis innan vi skulle gå på scenen var jag tvungen att kissa. Så jag försvann backstage. När jag var färdig på toaletten och gick ut mot scenen så mötte jag en man som såg livsfarlig ut. Speciellt för någon som såg ut som jag. Han hade snickarbyxor och var tatuerad, Det kändes som att han hade gjort tatueringarna själv när han var uttråkad på havet, eller nåt. Han var Amerikan. Kommer inte ihåg de exakta orden, men när han mötte mig så sa han att gillade hur jag såg ut. Blev helt paff. Knockad av mina egna fördomar. När man vet att man möts av fördomar själv, så är det ibland lätt att tro att man inte har några själv. Så är det ju förstås inte.

Han gillade hur jag såg ut och älskade vårt framförande. Han sa att han kunde försöka hjälpa till på något sätt. Ge mig några skivor så ska jag se vad jag kan göra, sa han. Två år senare hade han gjort stor succé i UK. Han var med i Jools Holland's show och efter det small det till ordentligt. Han har spelat in låtar med Nick Cave och Jack White och det ryktas även om att han är kompis med Dave Grohl.

2008 ringde han mig och frågade om vi ville följa med på turné i UK. Det har gått bra i för mig i England den senaste tiden, berättade han. Vi tackade förstås ja, trots att det kostade en del att genomföra. Men vilket band som helst i stort sett skulle inte tacka nej till att spela inför slutsålda hus. Vi hade gjort nio spelningar i London innan, med en maxpublik på kanske 150 personer/gig. Nu skulle det minst vara 1500, på varje spelning.

Han hade en underbar publik som tog emot oss med öppna armar. Vi hade en dag ledigt efter varje gig, så vi hann för en gång skulle ta en titt på staden vi befann oss i. Vi sålde mycket merchandise och det blev ett sorgligt avsked när turnén var slut. Vi hann också bli kompis med med hans svenska trummis Dan.

När vi skulle släppa vårt Best Of-Album tidigare i år så frågade vi Seasick Steve, som han kallar sig, om han vill göra en cover version på en av våra låtar. Han svarade ja direkt och visste också direkt vilken låt han vill göra "Go to Hell". The World According to Pablo var den enda skivan han lyssnade på under en lång tid. Han var på semester i Los Angeles när vi frågade honom. Han hyrde in sig i en dyr studio där bland andra Rolling Stones har spelet in! Jag grät som ett litet barn när jag hörde hans version.

Nästa vecka ska vi träffa honom i UK igen och supporta honom på tre spelningar. Också denna gång kommer det vara fullsatta hus, som mest 5000 personer!

Det ska bli så roligt att träffa honom och Dan igen. Det är lite sagokänsla över detta. Det är sådant som kan hända om man tackar ja till en Jazz&blues festival 10000 mil uppe i Norrland.

Kolla gärna in Seasick Steve här!

Härlig helg

I helgen har jag varit ensam med Janne. Eller Jannemamman har i alla fall varit borta. Igår sov min äldsta bror över och vi hade det väldigt trevligt. På natten gjorde jag gurkstavar och dipmix. När jag hade ställt det på bordet vaknade Janne. Han skrek som en galt. Han hade hoppat ur sin säng när jag kom upp och jag märkte snabbt att han inte tänkte somna om. Så jag tog med honom ner och gav honom välling, vilket han egentligen slutat med. Efter en flaska brukar han somna om, men igår blev han klarvaken. Han gapskrattade och dansade till reklamen på TV:n. Plötsligt stod han med gurkstavarna djupt nere i dippen och frossade och det var bara slipsen runt pannan som saknades för att ett se ut som en riktigt partykille - fredagskväll som det ändå var. Brorsan somnade i soffan innan Janne, han och jag gick och la oss tillsammans i dubbelsängen. Han har ju en egen säng, men det var härligt att Han sov sen som en stock till kvart i nio. Han vaknar sällan efter klockan sju. Så vinstlott för mig.

Brorsan, Janne och jag åt frukost och vi fixade lite i bostaden. Sedan åkte jag ocj Janne till leklandet i Karlskrona med lillebrorsans familj. Det finns allt där. Men han tyckte det roligaste var att sparka på en vilsen boll från från bollhavet i gången mellan de olika "riktiga" lekplatserna. Det var likadant när vi var på skånes djurpark. Det han uppskattade mest då, var de slumpmässiga småfåglarna som inte tillhörde djurparken. Inte björnarna eller oxarna, utan helt random småfåglar. Trots detta var det en helt underbar dag med två brorsöner, min lillebror och hans fru alltså. Sedan ville Brorsan bjuda på middag igen! Vi tackade ja. Jag, Janne och en av brorsans söner åkte hem till deras hus, under tiden de andra handlade mat.

Vi kom hem en bra stund innan de andra, och det var en sjukt underbar stund. Hittade en sångbok på golvet, tog upp gitarren och spelade en låt. Milo ville hellre att vi hittade på text och melodi i stunden. Han sjöng om snor, bajs, snoppar och rumpor och han skrattade så saliven sprutade. Jag också. Han sjöng såna fantastiska melodier och rimmade så jag glömde bort att han faktiskt stod PÅ bordet när han improviserade. Han hängde i en hylla som hängde ovanför bordet och helt plötsligt small det till utav helvete och hyllan ramlade ner över Milo, som klarade sig mirakulöst utan en skråma. VI blev väldigt rädda alla tre. Så vi tog en paus i låtskriveriet och satte oss lugnt och sansat soffan.

Då hittade Milo en liten fin ask. Han föreslog att vi skulle gömma något i den. Något viktigt, föreslog jag. Han var med på noterna. Då såg jag brorsans snusdosa. "Snusdosan!" skrek jag. Milo svarade att "Han (brorsan) kommer bli galen!" Sedan var han inte sen att stoppa i snusdosan och gömma asken. Jag glömde berätta detta för brorsan innan vi stack. Ja, ja det är en världslig sal.

Nu är det lördagskväll och Janne har somnat. Sitter och tittar på andra avsnittet av Friday Night Dinner, det är roligt. Vill somna tidigt inatt eftersom jag antagligen inte kommer att ha samma tur i morgon bitti. Såhär långt har det varit en fantastisk helg, mycket tack vare mina bröder och deras familjer.

Hörs en annan dag!

Releasefest!

För snart tre år sedan fick jag min senaste betalningsanmärkning. Två och ett halvt år tidigare hade jag fått en tidigare. Den var nästan avklarad och ur deras register (den finns kvar i tre år nämligen) när jag alltså fick en ny. En betalningsanmärkning ställer till det ganska ordentligt på alla möjliga sätt. Speciellt om man behöver låna pengar eller köpa något på avbetalning osv. Vi hade till exempel behövt köpa en en lägenhet i Malmö, men det gick inte. Som tur var hittade vi en hyreslägenhet, det finns och fanns väldigt få sådana i Malmö. Jag löste det genom att gå till pantbanken med min dyra mikrofon, lämna in den och sedan hämta ut den, lämna in och den och hämta ut den osv. Om ni undrar så har jag den fortfarande kvar, den förblev inte på pantbanken alltså och det är jag stolt över.

Låt mig gå tillbaka till den första betalninsganmärkningen. Det borde varit runt -05 som bandet köpte en buss för 5000 kr av min morsa. Jag åkte upp till Blekinge, skrev på alla papper och skulle köra ner den till Malmö. Innan jag åkte tillbaka till Malmö skulle jag åka in till Ronneby för att ordna något litet fel på den. Vid stationen så började det lukta bränt. När jag tittade under bilen så så hade en kabelhärva smällt sönder, samtidigt som tanken läckte. Kunde sluta illa. Morsan hävde köpet och sa att vi inte behövde betala den. Det var snällt. Skicka den bara till skroten, sa hon.

Vi trodde att det var slut med det. Efter några dagar hade jag glömt bort bussaffären. Eftersom det inte blev något köp i praktiken, så hade jag inte en tanke på att försäkra bilen. Gör man inte det försäkras bilen automatiskt genom Trafikförskringsförsäkringen för en ringa summa på över 100:-/dag, alltså över 30.000kr om året. En vanlig försäkring skulle gå på cirka 2000kr/år.

Jag var skriven i Blekinge och mådde väldigt dåligt under denna period. Hade ont om pengar och spelade bort det jag hade på internetcasino. Så fakturorna skickades till Blekinge. Morsan sa att jag hade massa brev men jag struntade i att hämta dem. Det visade sig att jag efter tre månader hade en skuld hos på Trafikförsäkringsföreningen på över 11.000. Den skulden gick till kronofogden och de la på ytterligare några tusen. Det var då jag fick den första betalningsanmärkningen. Jag skrev ett brev och berättade om hur det gått till och bad om nåd, men blev inte beviljad.

Ordnade en svindyr avbetalningsplan på typ fem år. När själva anmärkningen var nära att försvinna, så fick jag tyvärr en ny av CSN. Det var klantigt, men skedde Pga. av att CSN ändrat sina påminnelseförfarande. Eller helt enkelt struntat i att påminna när man var sen med betalningen.

När jag fick mina första pengar för reklamlåten i Spanien var skulderna hos kronofogden det första jag betalade. Det var så förbannat skönt. Det andra var min skuld till farsan. Det var nästan ännu skönare. Inte för att han legat på mig, utanför att han behövde pengarna (han har sex barn som lånar pengar stup i kvarten).

Nu är jag snart ute ur registret igen. Det var det jag skulle komma till. Då ska jag ha en releasefest. Jag ska bjuda vänner både från när och fjärran. Jag ska bjuda på mat och vin och allsköns alla godsaker. Folk ska klä ut sig till handläggare på Trafiksförsäkringsföreningen/CSN, och de ska ha klädnypor i bröstvårtorna, dessa ska tas bort när de vid min entre säger "förlåt oss våra synder". DÅ, och först då ska festen börja. Ett liveband ska spela "You Have Overcome" hela natten. Jag ska ta ett SMS:lån med högtalartelefon. Inte för att jag behöver pengarna, utan för att jag kan. Det kommer bli amazing.

"Jag tål det, men håller inte käften"

Sitter och kollar på reprisen av Debatt. Det handlar om hur man som författare/artist ska förhålla sig till recensioner. Håkan Nesser är med då han via mejl svarat på en dålig recension. Nina Lekander på Expressen sitter och klagar på hur barnsligt hon tycker hans svar var. Hennes argument är för mig helt oförståeliga.

Jag gjorde detsamma som Nesser för några månader sedan. Det var en av några dåliga recensioner vi fick. Det som fick mig att svara var på just denna recension var att den var så respektlös. Som ett experiment testade jag att svara med samma mynt, respektlöst och elakt. Enligt mig lika respektlöst och elakt som recensentens recension. Det är förstås min uppfattning och svårt att diskutera.

Att recensenten skulle vara som en fotbollsmålvakt i eget målområde, orörbar och helig finnar jag så enormt konstigt. I vilka andra sammanhang i en demokrati ska vissa inte behöva bemötas om någon känner sig respektlöst behandlad?

Det var ett experiment och jag vet inte hur det utföll. Jag mådde dåligt över mina elakheter, samtidigt som recensenten svar tillbaka gjorde mig ännu mer förbannad. Ingen ånger eller självreflektion, ingen ursäkt bara självömkan. Jag bad om ursäkt i hopp om att han skulle göra detsamma - det gjorde han inte.

I Debatt var det någon som sa att man i många fall kunde höra hur recensenten njuter av sig själv och sina formuleringar. Det intrycket fick jag också av ovan nämnda recension och jag tyckte det var dags att sticka hål han på hans bubbla. Jag tror att han tänker både en och två gånger innan han behandlar en annan människa så som han gjorde en gång till. Man lägger minst ett år av känslor och hårt arbete på en skiva - en recension bara ett par timmar eller kanske en dag.

"Jag tål kritiken men det betyder inte att jag håller käften", säger Håkan Nesser och jag håller med. Fast i och för sig får jag både utslag och sömnsvårigheter av att bli bemött respektlöst. Det kan röra sig om en kommentar på stan, eller en vän som utnyttjar mig - eller en respektlös recension osv.

Sociala medier har demokratiserat samhället. Jag skrev om recensionen på vår Facebook och kommentarerna flödade. Det allra flesta stod på min sida. På tidningen nätsida hade inte en ända kommentar dykt upp. Sen att flera hakade på mina elakheter var något jag inte hade tänkt mig och det var ju olyckligt. Det ångrar jag, att jag inte var noggrannare med att poängtera att det var ett experiment och inget jag egentligen står för.

Att förhålla sig till recensioner och media över huvud taget via dagens sociala medier var ju helt omöjligt för några år sedan. Det är bra att det inte är enkelriktat längre. Någon sa att man inte kan gå vinnande ur att gå i konflikt med en recensent. Jag tror inte det stämmer. Lika lite som att politiker alltid vet bäst. Vi måste öppna upp och vara beredda på att behöva svara på det skriver.

Om recensenten istället hade skrivit en roman, hade det varit lite annorlunda.

Ja, detta var ett allvarligt inlägg. Vill därför avsluta med vad basisten i vårt band sa igår:

"Nu går vi upp till studion och jobbar snuset av oss"

Jag köpte en byggfirma!

Det verkar vara sovpaus i hitfabriken. Men när Janne bara sover max 1 1/2 timme per dag gäller det att vara alert! Så vakna! Ja, inte Janne då förstås, men ni andra två!

Det är konstigt hur effektiv man kan vara. Har inte varit med om sånt fokus man har sedan man blivit förälder. Saker som tog en hel dag innan, fixar man på ett par timmar nu. Men lite hjälp av diverse fuskprogram, såsom Melodyn, går allt i ett nafs. Fast det är stundtals väldigt utmattande också.

Så uppenbart att vi allihopa har blivit bättre på att spela och att spela in. Det är väldigt häftigt.

Vad har hänt annars idag? Jo, jag har gått och köpt en byggfirma verkar det som! Så nu är man i byggbranschen. Ja, herre min get. Hur ska detta sluta. Det får framtiden utvisa, jag tror det blir hur bra som helst. Nu är jag så trött så ögonen snart pluppar ut. Vi hörs en annan dag.

//Lars

Min son, en skofetishist

Janne är skofetishist, antagligen under the influence of Carrie Bradshaw. Här är det i tur och ordning, mammas jympadojor, Fridas gröna skor, mammas träskor, mormors stövlar och slutligen farmors sandaler - tur att han har ett skohorn till hands, annars hade han aldrig fått på dom. OBS bilderna inte arrangerade. Foto: Lars Lindquist

Saker i mitt huvud idag

I december ska vi få ett barn till, en dotter. Det känns som om vi gjort allt vi kan för att göra Janne beredd på tillökningen. Vi har köpt en docka (med en text på tröjan där det står typ ”Lillasyster”), böcker om hur det är att plötsligt få ett syskon och vi pratar dagligen med honom om vad som finns i mammas mage. Vi har försökt förbereda honom på alla sätt. Idag kom han gående med en bok och gjorde världens äckelmin, hela ansiktet skrynklade sig och det såg ut som han ätit något äckligt som han höll på att få upp igen. Han sa ”ÄHHHHH!” och pekade på ett liten sött nyfött barn på omslaget till en av böckerna vi köpt. Puh. Han kommer bli en jobbig storebror, jag känner det på mig.

När Janne är sugen på napp så brukar jag leta upp den, sätta den i min mun med själva gummit mot honom, hålla för ansiktet med händerna och så går jag mot honom. När jag tar bort händerna ser han nappen, böjer sig snabbt fram och ger mig en nödvändig puss, kan man säga, och det blir succé varje gång. Han blir överlycklig för att han dels får nappen och dels för att det blir en liten lek med positivt överraskningsinslag och jag blir nöjd för att jag får en slags puss, trots att jag antagligen luktar illa pga. snuset (ja, jag ska sluta).

Det jag ska komma till är att när vi satt och kollade på Idol idag (har inte Alexander Bard fina ögon förresten?) så tittade vi plötsligt på Janne. Han satt med händerna för ansiktet. Under händerna stack nappen ut, på samma håll som jag brukar ha den. Han var helt inne i vad han gjorde så han blev generad när vi kollade på honom och såg att han försökte härma pappa, eller som husgudinna Mia Skäringer skulle sagt: ”Pappi”. Ja, det var väldigt gulligt och roligt i alla fall.

***

Vi håller på med en ny skiva. Har mixat två låtar och ska lägga trummor på ytterligare två nya låtar i morgon. Förhoppningsvis kan vi mixa en låt i veckan, om mixmannen har tid, fram till att skivan blir klar. Huvudsaken är jag hinner färdigt med alla mina pålägg innan Minilagge no 2 kommer (arbetsnamnet, men också det slutgiltiga om jag får bestämma) men det ska inte vara några problem.

Vi ska ju också på en liten utlandsturné i England och skottland under fem dagar. Janne ska inte med denna gång och det kommer bli oerhört jobbigt att vara ifrån honom så länge. Vi har inte lämnat honom mer än tre nätter tidigare. Men det går bra, han kommer att ha det bättre hos svärmor och svärfar än i en buss på vänstersidan i England.

***

Idag spelade vi match med Backaryds B-Lag. Fick öppet mål från 2 meter och jag sköt i ribban. Men sen studsade den ut på en i det andra laget och in i mål. Men sen gjorde jag ett riktigt mål också. Det var kul. Sen assisterande jag till ett annat. Vi vann till slut med 8-2. (Detta skriver jag bara för att Henrik Rydström ska få ut något av bloggen också – så nu var det gjort. Hej Henke förresten?).

***

Annars har det mest varit LCHF i min hjärna de sista veckorna. Vill komma i mina gamla, dyra kläder och då måste jag gå ner i vikt. Har gått ner 6kg på tre veckor. Fett ska med fett fördrivas. Potatis och pasta ska fördrivas med…avhållsamhet. As simple as that. Har två och ett halvt kilon till innan jag är redo att testa de gamla kläderna. Nej nu säger jag god natt, vi ses annan dag.

//Lars

Man 2011

Idag var jag med och diskuterade manlighet i Blekingeradion. Utgångspunkten för diskussionen var Eric Amarillos låt ”Vill du ligga med mig då?” Amarillo var också med, via telefon, i samtalet. Det var så mycket jag ville få sagt att jag två gånger tappade bort mig helt och hållet. Kände mig stressad över att vi bara hade en halvtimme, inklusive låtpauser, på oss att säga det vi ville ha sagt. Det gick förstås inte och det är därför jag nu vill fullfölja mitt resonemang.

Först och främst tycker jag Vill du ligga med mig då är en fantastisk låt på flera plan. Jag minns när jag hörde den första gången - jag hajade till och blev nyfiken på texten. Det är inte ofta det händer och redan där finns ju någon form av kvalitet. Har också förstått att den provocerat en del. Jag förstår inte det provokativa i låten över huvud taget. För mig handlar låten om behovet efter närhet 2011, och att vara människa och singel - inte om hur det är att vara man 2011. Och som jag sa under diskussionen idag så är det snarare där den har sina kvalitéer - utifrån ett desperat singelperspektiv och inte ett genusperspektiv. Desperationen i texten gör den till en genialisk och utlämnande låt, enligt mig.

Jag fick alltså förfrågan i fredags om jag ville vara med i en paneldebatt om hur det är att vara man 2011. Det är ju en så stor fråga att det är omöjlig att svara på. För det första måste man definiera vad som är en man. Det skiljer sig ju så ofantligt beroende på i vilken kontext man befinner sig i. Klass, etnicitet och sexuell läggning spelar ju en stor roll till att börja med. Ålder och civilstånd likaså. Det finns så många variabler som spelar in.

Min tanke var att jag skulle inleda med att säga att innan vi börjar klaga på kraven som ställs på oss ”män”, låt oss fastslå att vi människor med snopp (och ett svenskt namn) har en massa förmåner som är unika för oss. Av någon anledning så får vi också högre lön för samma jobb, lättare att hamna i styrelser av olika slag och vi har inga problem att göra karriär även om vi har barn. De tar ju någon annan hand om (läs mamman). Listan på fördelar kan göras ganska lång. För att inte tala om hur svårt det är för kvinnor att hamna på festivalscenerna runt om i landet!

Eric nämnde media som en bov i dramat och att ett omöjligt manlighetsideal pumpas ut via TV-serier som Greys Anatomy och media över huvud taget (som ett bevis för att vi män har det värre än kvinnor). Då höll jag på att trilla av stolen. Kom inte och säg att de kvinnliga idealen inte är tio gånger värre, och att dessa ideal inte har pumpats ut tio gånger så länge.

Jag håller med om att kraven på män och tuffa och att de är svåra att leva upp till. Men att de skulle vara lika tuffa att leva upp till som kvinnornas är ju inte rimligt att antyda.

Eric hävdade med bestämdhet att det ÄR skillnad på män och kvinnor. Han hävdade också att man inte kunde blunda för tusen års evolution. Jag svarade att det kändes tröstlöst med att förklara skillnaderna mellan könen idag med hur det var på stenåldern.

Geografiskt och historiskt har könsrollerna sett och ser olika ut. Alltså är det inte i biologin de största skillnaderna är. Utan det är i de sociala konstruktionerna som rollerna tilldelas oss. Och de är lika jobbiga att tas med som biologin, med skillnaden att sociala konstruktioner kan ändras och ändras också hela tiden. Är helt övertygad om att det finns större skillnader mellan en kvinna och en annan, än de mellan könen generellt.

"Man behöver vara en alfahane för att få ligga" sa Amarillo, varpå programledaren Jenny undrade hur det är för mig som klär mig i kvinnokläder och som sminkar mig när vi spelar. Jag svarade då att jag har en son, och en dotter på väg, så jag hade åtminstone fått ligga två gånger - minst. Jenny frågade vidare hur jag blir mottagen av folk när jag bär dessa kläder. Fortsatte med att berätta att det inte tog fem minuter efter att jag hade tagit på mig kjolen och begett mig ut på gatorna i Malmö för att promenera, helt själv, till spelstället, förrän några killar bakom mig började vissla på mig. Jag kände oro och rädsla direkt. Det var första gången på riktigt i själen kunde föreställa mig hur det är att vara kvinna. Eric svarade då att hans tes var riktig, för om jag varit kvinna hade det inte varit några problem att få ligga där och då. Kvinnor har det bättre. Absurt, sa jag. (Förtjänar fyra killar som visslar på en ensam tjej att få ligga?, tänkte jag).

Det låter som jag att jag inte har mycket till övers för Amarillo, men jag tror trots allt att vi inte är så långt ifrån varandra som det låter. Han sa att var en gammal punkare och anarkist i grunden. Det gillade jag, jag gillar också hans andra låt 50 kvadrat, som är ytterligare en låt som tar upp ett intressant ämne idag, ensamheten som finns idag trots facebook, twitter och sju hundra datingsiter. Han var också väldigt sympatiskt. Ensamheten och jakten på närhet är väldigt påtaglig i de kretsar jag umgås i och där fyller Amarillos två låtar en funktion. Som genusanalytiker tycker jag han misslyckas. Låtarna han gjort är mästerverk om man tolkar dom som jag gör, och det kan varken Amarillo eller någon annan ändra på.

Fick avsluta diskussionen med att säga att som man idag finns det mycket större valmöjlighter än det gjort tidigare, en större frihet att välja mansmallen som man passar bäst in i. Det skapar kanske lite beslutsångest, men i det stora tycker jag det är bra. Att vara kvinna däremot innebär inte samma frihet och valmöjlighet.