Den 4 februari -06 spelade vi på en Jazz&Blues festival upp i Norrland på en folkhögskola. Att vi var där berodde på att varje år har de ett band som inte är ett jazz- eller bluesband, som ett alternativ för det icke inbitna, typ. Det bandet var vi det året. Vi körde från Malmö på morgonen den 3:e, stannade i Norrköping och spelade på en vinterfestival där, körde sedan direkt efter spelningen mot Norrland. Jag tog på mig att köra då några andra ville dricka lite efter Norrköpinggigget.
Det var snöstorm och dåliga vägar. Alla utom jag låg och snusade bak i bussen medan jag styrde farkosten mot Norrland. Det kändes som vi aldrig skulle komma fram. Någon gång på morgonen var vi framme, det var svinkallt och jag hade förutom spelat, kört i många timmar. Alla i bandet undrade varför vi tagit denna spelning, på en Jazz&Blues festival! Det var en av de tyngsta resorna vi gjort, i alla fall i Sverige.
Jag gick och lade mig så fort vi var framme, plötsligt väckte någon mig och sa att det var dags att spela. Sminkade mig, satte på mig mitt linne, min kjol osv. När jag precis innan vi skulle gå på scenen var jag tvungen att kissa. Så jag försvann backstage. När jag var färdig på toaletten och gick ut mot scenen så mötte jag en man som såg livsfarlig ut. Speciellt för någon som såg ut som jag. Han hade snickarbyxor och var tatuerad, Det kändes som att han hade gjort tatueringarna själv när han var uttråkad på havet, eller nåt. Han var Amerikan. Kommer inte ihåg de exakta orden, men när han mötte mig så sa han att gillade hur jag såg ut. Blev helt paff. Knockad av mina egna fördomar. När man vet att man möts av fördomar själv, så är det ibland lätt att tro att man inte har några själv. Så är det ju förstås inte.
Han gillade hur jag såg ut och älskade vårt framförande. Han sa att han kunde försöka hjälpa till på något sätt. Ge mig några skivor så ska jag se vad jag kan göra, sa han. Två år senare hade han gjort stor succé i UK. Han var med i Jools Holland's show och efter det small det till ordentligt. Han har spelat in låtar med Nick Cave och Jack White och det ryktas även om att han är kompis med Dave Grohl.
2008 ringde han mig och frågade om vi ville följa med på turné i UK. Det har gått bra i för mig i England den senaste tiden, berättade han. Vi tackade förstås ja, trots att det kostade en del att genomföra. Men vilket band som helst i stort sett skulle inte tacka nej till att spela inför slutsålda hus. Vi hade gjort nio spelningar i London innan, med en maxpublik på kanske 150 personer/gig. Nu skulle det minst vara 1500, på varje spelning.
Han hade en underbar publik som tog emot oss med öppna armar. Vi hade en dag ledigt efter varje gig, så vi hann för en gång skulle ta en titt på staden vi befann oss i. Vi sålde mycket merchandise och det blev ett sorgligt avsked när turnén var slut. Vi hann också bli kompis med med hans svenska trummis Dan.
När vi skulle släppa vårt Best Of-Album tidigare i år så frågade vi Seasick Steve, som han kallar sig, om han vill göra en cover version på en av våra låtar. Han svarade ja direkt och visste också direkt vilken låt han vill göra "Go to Hell". The World According to Pablo var den enda skivan han lyssnade på under en lång tid. Han var på semester i Los Angeles när vi frågade honom. Han hyrde in sig i en dyr studio där bland andra Rolling Stones har spelet in! Jag grät som ett litet barn när jag hörde hans version.
Nästa vecka ska vi träffa honom i UK igen och supporta honom på tre spelningar. Också denna gång kommer det vara fullsatta hus, som mest 5000 personer!
Det ska bli så roligt att träffa honom och Dan igen. Det är lite sagokänsla över detta. Det är sådant som kan hända om man tackar ja till en Jazz&blues festival 10000 mil uppe i Norrland.
Kolla gärna in Seasick Steve här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar