Man 2011

Idag var jag med och diskuterade manlighet i Blekingeradion. Utgångspunkten för diskussionen var Eric Amarillos låt ”Vill du ligga med mig då?” Amarillo var också med, via telefon, i samtalet. Det var så mycket jag ville få sagt att jag två gånger tappade bort mig helt och hållet. Kände mig stressad över att vi bara hade en halvtimme, inklusive låtpauser, på oss att säga det vi ville ha sagt. Det gick förstås inte och det är därför jag nu vill fullfölja mitt resonemang.

Först och främst tycker jag Vill du ligga med mig då är en fantastisk låt på flera plan. Jag minns när jag hörde den första gången - jag hajade till och blev nyfiken på texten. Det är inte ofta det händer och redan där finns ju någon form av kvalitet. Har också förstått att den provocerat en del. Jag förstår inte det provokativa i låten över huvud taget. För mig handlar låten om behovet efter närhet 2011, och att vara människa och singel - inte om hur det är att vara man 2011. Och som jag sa under diskussionen idag så är det snarare där den har sina kvalitéer - utifrån ett desperat singelperspektiv och inte ett genusperspektiv. Desperationen i texten gör den till en genialisk och utlämnande låt, enligt mig.

Jag fick alltså förfrågan i fredags om jag ville vara med i en paneldebatt om hur det är att vara man 2011. Det är ju en så stor fråga att det är omöjlig att svara på. För det första måste man definiera vad som är en man. Det skiljer sig ju så ofantligt beroende på i vilken kontext man befinner sig i. Klass, etnicitet och sexuell läggning spelar ju en stor roll till att börja med. Ålder och civilstånd likaså. Det finns så många variabler som spelar in.

Min tanke var att jag skulle inleda med att säga att innan vi börjar klaga på kraven som ställs på oss ”män”, låt oss fastslå att vi människor med snopp (och ett svenskt namn) har en massa förmåner som är unika för oss. Av någon anledning så får vi också högre lön för samma jobb, lättare att hamna i styrelser av olika slag och vi har inga problem att göra karriär även om vi har barn. De tar ju någon annan hand om (läs mamman). Listan på fördelar kan göras ganska lång. För att inte tala om hur svårt det är för kvinnor att hamna på festivalscenerna runt om i landet!

Eric nämnde media som en bov i dramat och att ett omöjligt manlighetsideal pumpas ut via TV-serier som Greys Anatomy och media över huvud taget (som ett bevis för att vi män har det värre än kvinnor). Då höll jag på att trilla av stolen. Kom inte och säg att de kvinnliga idealen inte är tio gånger värre, och att dessa ideal inte har pumpats ut tio gånger så länge.

Jag håller med om att kraven på män och tuffa och att de är svåra att leva upp till. Men att de skulle vara lika tuffa att leva upp till som kvinnornas är ju inte rimligt att antyda.

Eric hävdade med bestämdhet att det ÄR skillnad på män och kvinnor. Han hävdade också att man inte kunde blunda för tusen års evolution. Jag svarade att det kändes tröstlöst med att förklara skillnaderna mellan könen idag med hur det var på stenåldern.

Geografiskt och historiskt har könsrollerna sett och ser olika ut. Alltså är det inte i biologin de största skillnaderna är. Utan det är i de sociala konstruktionerna som rollerna tilldelas oss. Och de är lika jobbiga att tas med som biologin, med skillnaden att sociala konstruktioner kan ändras och ändras också hela tiden. Är helt övertygad om att det finns större skillnader mellan en kvinna och en annan, än de mellan könen generellt.

"Man behöver vara en alfahane för att få ligga" sa Amarillo, varpå programledaren Jenny undrade hur det är för mig som klär mig i kvinnokläder och som sminkar mig när vi spelar. Jag svarade då att jag har en son, och en dotter på väg, så jag hade åtminstone fått ligga två gånger - minst. Jenny frågade vidare hur jag blir mottagen av folk när jag bär dessa kläder. Fortsatte med att berätta att det inte tog fem minuter efter att jag hade tagit på mig kjolen och begett mig ut på gatorna i Malmö för att promenera, helt själv, till spelstället, förrän några killar bakom mig började vissla på mig. Jag kände oro och rädsla direkt. Det var första gången på riktigt i själen kunde föreställa mig hur det är att vara kvinna. Eric svarade då att hans tes var riktig, för om jag varit kvinna hade det inte varit några problem att få ligga där och då. Kvinnor har det bättre. Absurt, sa jag. (Förtjänar fyra killar som visslar på en ensam tjej att få ligga?, tänkte jag).

Det låter som jag att jag inte har mycket till övers för Amarillo, men jag tror trots allt att vi inte är så långt ifrån varandra som det låter. Han sa att var en gammal punkare och anarkist i grunden. Det gillade jag, jag gillar också hans andra låt 50 kvadrat, som är ytterligare en låt som tar upp ett intressant ämne idag, ensamheten som finns idag trots facebook, twitter och sju hundra datingsiter. Han var också väldigt sympatiskt. Ensamheten och jakten på närhet är väldigt påtaglig i de kretsar jag umgås i och där fyller Amarillos två låtar en funktion. Som genusanalytiker tycker jag han misslyckas. Låtarna han gjort är mästerverk om man tolkar dom som jag gör, och det kan varken Amarillo eller någon annan ändra på.

Fick avsluta diskussionen med att säga att som man idag finns det mycket större valmöjlighter än det gjort tidigare, en större frihet att välja mansmallen som man passar bäst in i. Det skapar kanske lite beslutsångest, men i det stora tycker jag det är bra. Att vara kvinna däremot innebär inte samma frihet och valmöjlighet.