Janne och jag skulle leka i trädgården. Helt plötsligt går han ut på vägen och iväg från huset. Jag följer efter. Med sina klumpiga skor går han ut mot stora vägen. Jag
tänker att jag ska se vart han tänker gå, så jag går en meter bakom honom och låter honom hållas. När han kommer fram till den vältrafikerade vägen tar jag upp honom och bär honom över vägen.
Han fortsätter mot Vitavallen, Backaryd SK:s fotbollsplan. Han börjar springa ut mot gräsmattan, och stannar till vid en liten maskros. Pillar på den och luktar lite. Han ler och verkar överlycklig. I hans ögon är ju gräsmattan enorm. Grönt gräs vart han än ser. Sen ser han en bänk och klättrar upp och sätter sig. Tar en liten paus efter den längsta promenaden i hans liv. Paus i fem sekunder, sen springer han mot lekplatsen.
Vi lekte i avbytarbåsen, går sen upp i skogen. Ser myror, smådjur och kottar, han pekar på allt och tittar på mig med stora ögon. Det går över en timme, kanske två, och jag ser Backaryd med Jannes ögon och det är så fint. Tänker att vi, Jannemamman och jag, hela tiden får bestämma vad han ska uppleva, men nu har han fått bestämma själv och det blir en underbar stund. Att han sen fick en fästing bakom örat som hann suga sig ganska stor var tråkigt. Hoppas inte han får borelia. Annars var det en stund med 100% närvaro från både Janne och mig, och det var inte dumt alls. När vi kom hem gjorde vi gurkstavar och dipmix! Mums.
I morgon ska vi till Uppsala och spela på Stockholms Nation. Janne ska vara hos svärföräldrarna. Uppsala har jag fina minnen från. Vi var några stycken, från några olika band, som åkte i en minibuss och spelade på några ställen i Sverige, i Uppsala bland annat. Jag spelade några Billie-låtar, några kompande mig, och jag var med i andra konstellationer. Det var härligt och spontant. Vit Päls var med, och jag sjöng i deras kör. Kalle, Vit Päls-sångaren, är ju en skön kille. Han visade mig domkyrkan och visade prov på sina kvaliteer som konstguide. Tror han spetsade historierna och inte mig emot. Det var sommar och vädret strålande. Vi gick och tog en kopp kaffe på dagen, Kalle berättade om Gustav Fröding. Han berättade att folk trodde att han var galen för att han hade skägg. Men i själva verket var det för han alkoholism. Kalle var helt allvarlig och när jag började skratta så jag höll på att trilla av stolen blev han paff. Då skrattade jag ännu mer.
Efter soundcheck så var Kalle ute och gick i solskenet med en annan i bandet. Jag såg dem på håll. De gick mot mig, där jag halsstod mot en sandlåda och rökte. Så ser jag de båda börja asgarva. När de kommer fram till mig frågade jag vad som var så roligt. Kalle berättade att tjejen frågat honom hur gammal jag var. Kalle hade svarat, helt seriöst, att han trodde att jag var i 55-årsåldern. Sen hade de börjat skratta. På min bekostnad! Han är en underbar figur Kalle och minnet från den turnen kommer jag alltid bära med mig. Det var det året allt startade ordentligt. Man visste inte vad som komma skulle, men man kunde ana, och det var en väldigt speciell tid.
Min storebror, som nu är med i bandet – men inte då - bodde då i Stockholm. Han åkte till Uppsala för att titta på oss och umgås. Vi drack för mycket. Jag skulle gå ut och kissa. Telefonen ringde och jag svarade i mitt headset. Stod och kissade och pratade i telefon när jag kände att jag måste kräkas. Jag kräktes, kissade och pratade i telefon samtidigt. Brorsan skrattade så han inte kunde stå upprätt. När jag skulle spela hade Kalle ritat en teckning på Gustav Fröding, som han lagt på min gitarr. Så när jag skulle gå upp på scen började jag gapskratta igen.
Brorsan och jag drack vidare, jag måttligt. Plötsligt var det bara 6 personer vakna, förutom personalen, som skulle ha en personalfest som startade kl. fyra på natten. Brorsan och en annan i turnekonstellationen, hittade en polack som var mästare i brottning. De började sparras. Vid halv fem på morgonen brottades de, och jag satt helt söndersöpen och tittade på. Jag trodde att jag drömde, men har hört senare att det verkligen hände. Helt genomsvettiga brottades de i flera matcher och de var vänner från start till mål. Kom inte ihåg om, eller var, vi sov. Men Brorsans flickvän fick komma från Stockholm för och hämta honom dagen efter, då han fortfarande var full på förmiddagen när vi skulle åka därifrån.
Ja, imorgon ska vi till Uppsala igen, både brorsan och jag. Men imorgon kommer jag inte att dricka en droppe. Men det ska bli väldigt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar