Sitter och kollar på reprisen av Debatt. Det handlar om hur man som författare/artist ska förhålla sig till recensioner. Håkan Nesser är med då han via mejl svarat på en dålig recension. Nina Lekander på Expressen sitter och klagar på hur barnsligt hon tycker hans svar var. Hennes argument är för mig helt oförståeliga.
Jag gjorde detsamma som Nesser för några månader sedan. Det var en av några dåliga recensioner vi fick. Det som fick mig att svara var på just denna recension var att den var så respektlös. Som ett experiment testade jag att svara med samma mynt, respektlöst och elakt. Enligt mig lika respektlöst och elakt som recensentens recension. Det är förstås min uppfattning och svårt att diskutera.
Att recensenten skulle vara som en fotbollsmålvakt i eget målområde, orörbar och helig finnar jag så enormt konstigt. I vilka andra sammanhang i en demokrati ska vissa inte behöva bemötas om någon känner sig respektlöst behandlad?
Det var ett experiment och jag vet inte hur det utföll. Jag mådde dåligt över mina elakheter, samtidigt som recensenten svar tillbaka gjorde mig ännu mer förbannad. Ingen ånger eller självreflektion, ingen ursäkt bara självömkan. Jag bad om ursäkt i hopp om att han skulle göra detsamma - det gjorde han inte.
I Debatt var det någon som sa att man i många fall kunde höra hur recensenten njuter av sig själv och sina formuleringar. Det intrycket fick jag också av ovan nämnda recension och jag tyckte det var dags att sticka hål han på hans bubbla. Jag tror att han tänker både en och två gånger innan han behandlar en annan människa så som han gjorde en gång till. Man lägger minst ett år av känslor och hårt arbete på en skiva - en recension bara ett par timmar eller kanske en dag.
"Jag tål kritiken men det betyder inte att jag håller käften", säger Håkan Nesser och jag håller med. Fast i och för sig får jag både utslag och sömnsvårigheter av att bli bemött respektlöst. Det kan röra sig om en kommentar på stan, eller en vän som utnyttjar mig - eller en respektlös recension osv.
Sociala medier har demokratiserat samhället. Jag skrev om recensionen på vår Facebook och kommentarerna flödade. Det allra flesta stod på min sida. På tidningen nätsida hade inte en ända kommentar dykt upp. Sen att flera hakade på mina elakheter var något jag inte hade tänkt mig och det var ju olyckligt. Det ångrar jag, att jag inte var noggrannare med att poängtera att det var ett experiment och inget jag egentligen står för.
Att förhålla sig till recensioner och media över huvud taget via dagens sociala medier var ju helt omöjligt för några år sedan. Det är bra att det inte är enkelriktat längre. Någon sa att man inte kan gå vinnande ur att gå i konflikt med en recensent. Jag tror inte det stämmer. Lika lite som att politiker alltid vet bäst. Vi måste öppna upp och vara beredda på att behöva svara på det skriver.
Om recensenten istället hade skrivit en roman, hade det varit lite annorlunda.
Ja, detta var ett allvarligt inlägg. Vill därför avsluta med vad basisten i vårt band sa igår:
"Nu går vi upp till studion och jobbar snuset av oss"
:) Den där basisten är allt bra förnuftig!
SvaraRaderaI övrigt kan jag åxå bara hålla med; varför skulle man tiga eller stå med mössan i hand i något sammanhang i livet? Framför allt inte när det gäller något som man har lagt kraft och energi på att föda fram. Det här med att skilja på sak och person verkar vara svårt för vissa, och tenderar att bli värre med tiden tycker jag... En mycket trist utveckling.